torsdag 30 april 2009

Syskonkärlek

Att Albin älskar sin storasyster finns det ingen tvekan om när man ser honom titta beundrande på henne med sina stora bruna ögon och hör honom brista ut i ett bubblande skratt så fort hon spexar. Han följer henne likt en trofast hund och hittas oftast i närheten av sin storasyster. Livia har nu efter nästan ett år blommat ut i sin roll som storasyter. Hon har ständigt full koll på sin lillebror. När han lyckas hitta ett dammkorn eller en smula på golvet och dessutom får in den i munnen är hon den första att informera mamma eller pappa om detta. Hon flyttar också snabbt undan allt i ståhöjd så fort lillebror kommit upp på sina ännu något ostadiga ben. När vi åker bil ger hon oss utförliga rapporter om lillebrors förehavanden och bistår med på-och avklädning efter eget tycke och smak. Hon förmanar honom när det är på sin plats och hon ger honom goda råd och tips om både det ena och det andra. Dessutom har hon lärt sig vilka strängar hon ska spela på för att få honom irriterad, men desto oftare överöser hon honom med pussar och kramar. När hon dessutom ger honom kärleksförklaringar som den ikväll finns det ingen tvekan om att det är sann syskonkärlek. Hon viskar i Albins lilla öra: "Det är jag som är Livia. Jag är din syster. Jag är kärlek med dig." Då smälter mammas hjärta.

onsdag 29 april 2009

När katten är borta...

När storasyster är på dagis passar lillebror på att...

...ta en ridtur på syrrans häst...
...gå en promenad till storasysters rum...


...rasera senaste Duplo-bygget och...









...botanisera fritt i leksakslådan.

Bloggnörd

Sen jag började blogga har mina något kantiga, men ack så kära vänner, böckerna, blivit helt försummade. De har fått stå alldeles övergivna i bokhyllan med enda uppgift att samla damm. Så för att slippa ändra beskrivningen om mig själv från boknörd till bloggnörd hoppar jag över eftermiddagens bloggrunda och tar i stället med mig en ny bekantskap ut på altanen - Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde...

Andhämtning

Sen jag började med yoga har jag lärt mig att njuta av att andas. Trots att andningen är en förutsättning för att leva försummas den ofta, men att bara vara här och nu och att andas är otroligt rogivande. Min yogatid på tisdagkvällar är helig. Då finns bara jag, min kropp och mina andetag. Då hämtar jag energi och tömmer hjärnan på allt som annars snurrar runt därinne. All fokus och all koncentration ligger på den muskel i kroppen som för tillfället arbetar och på att andas. Just då finns inget utrymme för att fundera över Livias matsäck till Knytte eller över om Albin behöver några nya bodies och en vårjacka. Just då är jag bara jag. När jag sen promenerar hem efter klassen kan jag åter fylla på hjärnan med alla dessa tankar och funderingar och åter bli en småbarnsmamma, men en lite mer harmonisk och energifull sådan.

tisdag 28 april 2009

Somliga dagar

Somliga dagar
går allt så lätt.
Solen skiner
och talen blir rätt.

Spelar man kula
vinner man bums.
Rasten är rolig
och maten är mums.

Andra dagar
går allt på sne.
Försöka med något
är ingen idé.

Man glömmer och tappar,
blir sist och sämst.
Man ramlar på gården och slår sig hemskt.

Av Britt G. Hallqvist

Efter ännu en natt med alldeles för lite sömn började den här dagen som en av de där andra dagarna, men nu har jag fått mitt kaffe och solstrålarna har lyckats ta sig igenom molntäcket, så kanske kan den utveckla sig till en somlig dag ändå. Om inte, så finns alltid hopp om en somlig dag imorgon!

måndag 27 april 2009

Storasyster och lillebror: Pannkakorna

Storasyster och lillebror sitter på golvet och bläddrar i böcker. Mamma knäcker ägg och vispar pannkakssmet. Storasyster och lillebror läser fortfarande. Mamma häller i den första pannkakan i stekpannan. Storasyster går och hämtar sitt finaste pärlarmband och sätter på sig. Storasyster börjar illskrika. Armbandet har gått sönder och pärlorna ligger spridda över hela köksgolvet. Mamma plockar upp lillebror innan han hinner få fatt i någon pärla samtidigt som hon tröstar storasyster och vänder på en pannkaka. Mamma plockar upp alla pärlorna från golvet och lovar storasyster att de ska laga det efter middagen. Mamma sätter ner lillebror på golvet och vänder på ännu en pannkaka. Storasyster skriker: "Mamma, lillebror åt en pärla!" Mamma avlägsnar pärlan från lillebrors mun och vänder på nästa pannkaka. Storasyster ropar: "Titta, lillebror står!" Lillebror illskriker. Lillebror har ramlat. Mamma tar upp och tröstar lillebror och vänder på en pannkaka. Storasyster och lillebror sitter vid matbordet. Lillebror har ett stort leende i sitt grötkladdiga ansikte. Storasyster har munnen full med pannkaka. Storasyster och lillebror mår bra nu.

Kaffepaus

Jag har aldrig varit någon stor kaffedrickare, men på senare år har jag lärt mig att uppskatta en god kopp. Det kan ha börjat när Livia var liten och jag slog mig ner med en kopp kaffe när hon sov sin eftermiddagslur. Kaffet blev en viktig del i denna lilla stund av tystnad och stillhet. Nu ser jag fram emot det där eftermiddagskaffet lika mycket oavsett om jag intar det på jobbet eller hemma. Vissa dagar ser jag fram emot det lite extra. Idag är en sån dag.

söndag 26 april 2009

Stora och små upplevelser

Att uppleva saker tillsammans med sina barn får en att vidga sina vyer. Barnen uppskattar ofta inte det som man som vuxen tror att de ska uppskatta mest. Idag var vi på Skansen och visst tyckte Livia att det var roligt att titta på djuren, men bara i ungefär en halv minut. Sen konstaterade hon: "Nu har jag sett björnen/älgen/sälen. Kan vi gå vidare till nästa?" För henne var resan dit ett minst lika stort äventyr - att fascineras av vinddraget i tunnelbanan eller få bli lite blöt av Djurgårdsfärjans svallvågor. Sockervadden och turen på den vackra karusellhästen skapade de största leendena, inte småbjörnarna som tampades eller vildsvinen som rusade ut till sin mat. Men det som orsakade allra störst uppståndelelse var den pyttelilla rödsvarta skalbaggen hon fick syn på i gräset precis utanför Skansens ingång. Då inser man som mamma att det är det lilla här i livet som ger de stora upplevelserna.

lördag 25 april 2009

Mitt smultronställe

Idag låter jag bilderna tala sitt eget tydliga språk (mer om smultronstället en annan gång)...


fredag 24 april 2009

Sandlådehäng

Den här veckan har Albin gjort sina första bekantskaper med sand. Det mest häpnadsväckande med detta möte var att han inte stoppade den i munnen, i alla fall inte så ofta! Han stod och hängde vid sandlådekanten, lite som en cool kille hänger vid baren och tog sig då och då en näve nötter, jag menar sand. I stället för ett ölglas hade han en orange sandform bredvid sig och i stället för en snygg 18-åring hade han sällskap av mamma. Syrran i lådan serverade tyvärr inte välkylda drinkar, men däremot avancerade sandtårtor, och det kändes faktiskt helt ok. Jag var nöjd med att bara få hänga med barnen, för innan man vet ordet av får man väl inte hänga med dem alls, vare sig i sandlådan eller i baren.

Framtidsplaner

Idag när vi sitter på en solig bänk i lekparken och äter päron säger Livia till mig: "När jag blir stor ska jag jobba med att sätta ihop bilar." Mamma tänker: "Hmm, undrar om det är en karriär att satsa på med tanke på krisen i den svenska bilindustrin." Livia fortsätter: "När de har gått sönder ska jag hjälpa dem. Leksaksbilar, menar jag." Mamma tänker: "Leksaksbilmekaniker!? Det känns ju som ett klimatsmart framtidsyrke!"

torsdag 23 april 2009

Den stora avvänjningen

Just nu pågår här hemma operation nappavvänjning. Det har pågått stenhårda förhandlingar:

Livia: -Om inte jag får ha nappen på vilan går jag inte till dagis.
Mamma: -Men vill du inte vara som en stor fyraåring utan napp?
Livia: -Nej, jag vill vara en vanlig tvååring. De har ju napp.

Vissa mutor har förekommit och en och annan tår har fällts. Inte minst mamma har gråtit en skvätt eftersom det här ju är ännu en av de där milstolparna. Men på det stora hela har insatsen hittills utfallit väl. I helgen lämnas napparna hos kattungarna på Skansen och i utbyte får lilla L välja en present i leksaksaffären. Det känns skönt att lillebror själv vande sig av med nappen redan vid fyra månaders ålder. Eller förresten hur funkar fingeravvänjning? De kan väl inte lämnas hos kattungarna?

Kärleken till ett par fötter

Jag älskar dessa fötter, kan inte se mig mätt på de perfekta små underverken eller få nog av att röra vid dem. Det finns inget ljuvligare än att följa varje kontur av foten med mitt pekfinger. Att smeka varje liten tå, från den knubbiga stortån med sin runda fettknopp på undersidan ända till den pyttelilla lilltån med sin mininagel. Fortsätta längs varje litet veck av den babylena trampdynan, som ännu inte har gått ett steg på denna jord för att slutligen nå den spetsiga lilla hälen och där placera en öm moderspuss.

onsdag 22 april 2009

Onsdagens toppar och floppar

Toppar
1. Livias insomning utan napp och utan tårar.
2. Albins snoriga pussar.
3. Spontanfniss och dansshow på hemväg från dagis.

Floppar
1. Albins snoriga näsa.
2. Det gråkalla vädret.
3. Tröttheten (en förkyld A och en napplös L var inget bra recept för ostörd nattsömn).

Nytt perspektiv

Idag, när jag sitter här och knappar in mitt inlägg, har jag fått nytt perspektiv på tillvaron eller i alla fall ny utsikt. Om man nu kan kalla en vitmålad vägg för utsikt. Igårkväll flyttade vi skrivbordet till det nymålade arbetsrummet/gästrummet och min tidigare vy över trädgården ersattes alltså av denna vita vägg. Apropå perspektiv, så tog vi oss nyligen igenom filmversionen av Mobergs Utvandrar-serie. Det finns inte mycket i mitt liv som går att jämföra med det liv de levde. Inget beslut jag tagit har varit så livsavgörande som det Karl-Oskar tog när han beslutade sig för att sprätta upp familjens enda oxe för att sonen skulle överleva en snöstorm de oväntat hamnat i. Även när deras tillvaro blev drägligare var det ju inte precis som att de kunde koppla av med en latte på stan eller unna sig en veckas semester på Kanarieöarna. Det är lite sånt perspektiv man behöver ibland för att uppskatta sin egen tillvaro.

tisdag 21 april 2009

Nätpirater

Här hemma har vi inga pirater på nätet. Däremot en liten ängel...

En månad

Idag har det gått precis en månad sen jag satt här framför datorn och knåpade ihop mitt allra första inlägg. Då kände jag mig fortfarande lite osäker på om bloggande verkligen var nåt för mig och om jag skulle kunna hitta på saker att skriva om. Det har faktiskt inte alls varit något problem. Tvärtom känns det som att ju mer jag skrivit desto mer nya ämnen har poppat upp. Förmodligen har 99% av inläggen hittills handlat om barnen, men det var väl knappast oväntat. Det är bara att inse att de just nu är och förmodligen för lång tid framöver kommer att vara min största inspirationskälla. Och det är ingen dålig källa till inspiration!

Tack till er som läser och kommenterar min blogg! Som jag skrev i mitt första inlägg gör jag det här för mitt eget nöjes skull, men självklart är det jättekul om det finns någon som vill följa med mig på denna resa, som jag tror har en bit kvar till sitt mål.

måndag 20 april 2009

Hell hour

Timmen innan middag går i mammamagasinen numera under benämningen hell hour. Hemma hos oss är det inte så mycket barnen, som mamma som gör att denna timme ibland kan bli ett h-vete. När det gäller mat är jag som en bebis. Får jag inte äta var fjärde timme blir jag lätt ledsen och kinkig. När maten, som ikväll, tar längre tid än beräknat är det således inte barnen utan mig man får mata med morotsstavar och nötter för att klara denna timme. När jag, darrande av hunger, äntligen tar ut moussakan ur ugnen kommer Livia, som varit i sitt rum under större delen av middagsförberedelserna och frågar förvånat: "Har inte vi redan ätit?" Då tänker jag att det är tur att hon inte brås på mamma, åtminstone på just den här punkten.

En mammas shoppingvanor

Sen jag blev mamma har mitt shoppingbeteende förändrats markant. För det första tillbringar jag inte alls lika mycket tid i butiker längre. Det är liksom svårt att klämma in det mellan dagishämtningar, blöjbyten, amningar och barnmatsmosande. Dessutom läggs en stor del av det jag tidigare spenderade på mig själv i stället på barnen. Om jag väl ger mig ut på stan kan man ge sig sjutton på att jag hamnar på barnavdelningen. Men det är som sagt inte så ofta för den sista förändringen är att jag numera handlar det mesta på nätet. Det måste ju vara det ultimata sättet att shoppa på för en småbarnsmamma. Att när barnen somnat helt enkelt kunna klicka hem allt man behöver utan att lyfta vare sig blicken från skärmen eller rumpan från stolen. Ett av mina favoritställen för att krydda barnens garderober med lite godbitar är Freshmilk. Där hittar man Katvigs randiga kreationer, Decents tuffa apor och Kikkids coola kläder för att bara nämna några. Just nu pågår en tävling där man kan vinna presentkort där. Kolla in den du också!


Albin i body... och mössa från Decent.


Kidsen i mössor från Kikkid.

söndag 19 april 2009

Vårpromenad

Recept på en lyckad vårpromenad

Börja med att täcka vattenytan med solglitter.
Lägg sen till lite fågelkvitter i träden.
Strö ut lite tussilago och vitsippor i skogsbackarna.
Placera ett leende barn i vagnen.
Avsluta med en kopp kaffe på altanen.
Resultatet blir en lycklig mamma.

lördag 18 april 2009

Tjejer på vift

Idag har jag haft en riktig tjejdag med shopping och lunch på stan. Under lunchen blev det förstås en massa tjejsnack där ämnen som skillnaden mellan måsar och änder, arrangemangen i restaurangens blomsterlådor, servitrisens frisyr och biker-mode avhandlades. I affärerna var mitt sällskap mest intresserad av att titta på saker som glittrade och helst av allt ville hon gå direkt till godisaffären. Hon fick som vanligt all uppmärksamhet och charmade både servitören och butiksbiträdena med sitt leende. Dessutom lät hon mig betala överallt. Trots det hade vi en jättemysig förmiddag tillsammans, jag och min lilla tjej.

fredag 17 april 2009

En kärleksförklaring

Min älskling,
Saknaden efter dig har varit större än ord kan beskriva. Det känns som en evighet sen jag fick känna din ömma värme smeka mina ögonlock, mina rodnande kinder och min nästipp. Varje flyktigt möte gör längtan efter dig än värre att utstå. Tillvaron utan dig har tett sig så mörk och nu när du återvänt fylls mina dagar åter av ljus. Allt som dog sen du så hastigt lämnade mig har nu åter blommat upp och plötsligt fått nytt liv. Att åter få känna din underbara doft och lyssna till alla dina välbekanta ljud fyller mig av lycka. Jag önskar bara att du kunde ge mig ett löfte om att inte överge mig igen. Du finns ständigt i mina tankar. Våren, jag älskar dig!
Din för alltid

VIP-kort på öppna förskolan

Idag var vi på öppna förskolan, men sist vi var där blev vi nekade att komma in. En dörrvakt talade med vänlig men bestämd röst om för oss att det tyvärr var fullt och jag tror inte att det berodde på vår klädsel för Livia bar kort-kort och Albin senaste modellen av jeans med resårmidja. Tydligen har det blivit svårare att komma in på öppna förskolan än på senaste innestället vid Stureplan (eller vilken del av stan det är som gäller nu för tiden. Det var ett tag sen jag hade koll på sånt.) Jag antar att det är baby-boomens baksida. Vad är nästa steg måntro? Att införa VIP-kort på öppna förskolan?

torsdag 16 april 2009

En mogen treåring

Från Livias rum hörs inte längre tonerna av "Hujedamej", "Sjörövar-Fabbe" och "Piluttavisan". I stället har hon på sin lilla radio rattat in "Favorit - musik för vuxna öron" och huset fylls av gamla hits.

Morgonstund har guld i mund

Det är inte alltid helt lätt att få Livia att fokusera på frukostätning, påklädning och tandborstning innan vi ska iväg till dagis på mornarna. Därför kan det hända att man som mamma säger: "Vi hinner inte färglägga/klä ut oss till prinsessor/läsa böcker/titta på TV nu." Kanske lite för ofta insåg jag i morse när Livia från toalettstolen sa: "Mamma, vi hinner inte tvätta händerna" för att slippa undan denna tråkiga och tidsödande aktivitet.

onsdag 15 april 2009

Dejlige Danskar

Jag är ett stort fan av danska TV-serier, men vad är det egentligen som gör dem så speciella? Att satsa på en dansk serie känns lika säkert som att satsa på en sydafrikan när man ska köpa rödvin eller på en indier när man ska äta take-away. Det är nåt visst med dem. Karaktärerna känns trovärdiga och är dessutom lite lagom snygga, inte alls så där Hollywoodskt perfekta utan mer som grannen bredvid. Storyn är lagom fängslande och dramatisk och miljöerna känns hemtrevliga och är dessutom kryddade med stilfulla danska inredningsdetaljer. Det är därför jag fastnat för såväl Anna Pihl som Brottet och just nu för Sommer. Den sistnämnda gick ut lite svagt, men så småningom infann sig den där sköna danska känslan, som gör att vi troget slår oss ner med vår tekopp framför TV:n varje onsdag kl. 21. Därför lämnar jag er nu för att gå och sätta på vattenkokaren.

Nya rummet

När jag var liten byggde vi till ett rum i vår enplansvilla. Det rummet kallades då, inte helt oväntat, nya rummet. Att det däremot fortfarande hette nya rummet tio år senare när mamma och pappa flyttade från huset och både jag och min syster bott i det är kanske lite konstigare. Livia har nu flyttat in i sitt nya rum. Jag undrar hur länge det kommer kallas för nya rummet. Innan flytten var vi lite oroliga för om Livia skulle vilja lämna sitt, numera, gamla rum. Men hon har bara varit positiv till det. Hon undrade lite om bäddsoffan skulle stå kvar i stället för hennes möbler, men när hon väl insåg att alla hennes saker skulle flytta med var hon helt nöjd. Att hon hamnade lite längre från mamma och pappa verkade inte heller bekymra henne. I stället konstaterade hon bara att det blev närmare till badrummet, vilket ju kan vara praktiskt: "Om jag är jätte kissnödig, så hinner jag ju i alla fall."

tisdag 14 april 2009

Äntligen!

Nu har jag också sett den - Sex and the city-filmen! Förmodligen sist av alla, men vad kan man begära av en småbarnsmamma i förorten? Den levde absolut upp till förväntningarna, trots att de var lika höga som Carries klackar. Jag njöt av varje minut av coola outfits och sköna uttryck från tjejerna. Även Niclas, som inte sett ett enda helt avsnitt av serien gillade den. Så ifall det nu finns någon annan småbarnsmamma härute i förorten, som ännu inte sett den, säger jag bara: "Gör det!"

Jag och tystnaden

Efter påskhelgens intensiva umgänge med nära och kära känns huset ovanligt tyst och tomt idag. Utanför sover lilleman så fridfullt i sin vagn och här sitter jag ensam med resterna av helgens kycklingsallad och hör bara tystnaden. Inte ens solen håller mig sällskap.

måndag 13 april 2009

Stora barn

Ett tecken på att man har stora barn är när man får sitta i framsätet tillsammans med sin man och båda barnen åker där bak. Att sen den lille skriker som en gast för att han inte lyckas få in fingrarna i munnen och den stora gråter för att den lille skriker, så att man i alla fall inte kan prata med varandra, är små detaljer man får bortse ifrån. När båda väl somnat känns det bra att sitta där bredvid sin man.

Livia flyttar

För någon månad sen frågade Livia mycket oroligt om hon kommer bo i ett eget hus när hon är mamma. När jag svarade att det kommer hon göra, sa hon med gråt i rösten att hon aldrig ville flytta ifrån mamma och pappa. Jag försäkrade henne då om att hon förstås får stanna hos oss så länge hon vill. Hon har också under lång tid planerat för ett framtida bröllop med antingen pappa eller lillebror, men idag deklarerade hon att hon gifter sig med Tim (en dagiskompis) redan i sommar. Pappa, som förstås känner sig utkonkurrerad undrar varför hon ändrat sig. Då konstaterar hon sakligt: "Du är ju redan gift, så då kan inte vi gifta oss." Hon fortsätter sen med att tala om att hon även kommer lämna oss för att flytta in i ett slott. Det är med blandade känslor vi mottar dessa nyheter och det känns skönt att flyttlasset idag bara gick en bit längre ner i korridoren.

Påskens besvikelser och överraskningar


Påsken har bjudit på besvikelser såväl som överraskningar. Det som på påskaftonen började som en besvikelse över en inställd middag övergick snart till glädje över en spontanfika och årets första grillning. Besvikelsen över det försvunna påskägget förbyttes snart till upphetsning när det visade sig vara starten på en jakt, som via husets alla rum och Livias alla gosedjur till slut ledde fram till det åtråvärda ägget, som hittades hos Kroko krokodil i klädkammaren. Albins stora besvikelse var insikten om att man trots ihärdiga försök att ta av solhatten ändå inte blir av med den. Men en överraskning i form av en lillasyster, en mamma eller en pappa som tittar fram bakom ett hörn och utbrister titt-ut var tillräckligt för att en sån besvikelse skulle glömmas bort. Min egen besvikelse över ett uteblivet påskägg, förbyttes till lycka när jag öppnade köksskåpet för att länsa de sorgliga resterna av Livias ägg och i stället hittade en överfull påse med lösgodis.

lördag 11 april 2009

Glad Påsk



Ha en riktigt skön påsk! Hoppas solen skiner på er i Ekerö, Lissabon, London, Stockholm, Stuvsta, Värnamo, Västerås, Ålesund...

fredag 10 april 2009

Förortsfamiljens fria fredag

Storasyster serverar sensationella sandskapelser
(plus prinsessans piffiga påskmuffins).
Lillebror lullar lyckligt leende, läser lite lättsmält litteratur.
Pappa preppar papperstapeten, pre pastellpåstrykning.
Mamma myser med mumsiga muffins
(krattning kräver kaloririkt kakintag!).

Konfliktlösning

I morse när Livia och jag var ute på en cykelpromenad blev vi lite oense om hon skulle cykla själv eller om jag skulle dra både hennes cykel och Albin i vagnen. Vi stannade på gatan för att komma fram till en lösning och just då slås dörren till ett av husen intill upp och utstormande kommer en pappa tätt följd av sin tonårsdotter. Pappan muttrar: "Du ska väl inte klaga. Det är ju inte du som dammsuger." Tjejen hoppar in i bilen och smäller igen dörren utan att ens bevärdiga pappan med en blick. Då inser jag att skillnaden mellan att vara mamma till en treåring och en 17-åring är inte så stor. Livias och min cykelkonflikt är bara är en i raden av alla de som kommer passera under de närmaste 15 åren. Det är bara ämnena som kommer variera.

torsdag 9 april 2009

En modern mammas vardag

När mannen är på jobbet, Livia på dagis och Albin har somnat för sin eftermiddagslur konsulterar jag genast min to do-lista för att se vad jag ska ta mig för. Idag stod det följande på den:
1. Blogga
2. Ta en fika med senaste numret av Family Living.
3. Mejla

Hade jag varit mamma för 6o år sen kanske det i stället hade stått:
1. Skura golv
2. Mangla lakan
3. Baka sju sorters kakor

Jag är glad att jag är en mamma av 2000-talet. Nu vidare till punkt två...

Att tala är silver

Albin är fortfarande en glad amatör i talets ädla konst och han har svårt att hävda sig i konkurrensen från storasyrran, som är en svårslagen mästare i denna gren. Inte nog med att hon pratar både snabbt och mycket, hon är dessutom effektiv i sitt tal. Varför säga trä upp pärlor eller göra pärlplattor när man helt enkelt kan säga pärla? Kniva är ju mycket enklare än skära och badkara förstår väl vem som helst vad det betyder. Dega har också fått en ny innebörd hos oss. Det betyder inte slappa, vilket Livia förmodligen inte vet vad det är, utan i stället skapa med trolldeg. Med de orden lämnar jag er för nu måste jag facebooka lite.

onsdag 8 april 2009

Att välja rätt

Idag var Niclas och jag i färgaffären för att välja färg till Livias rum. Innan vi åkte dit sa vi: "Det tar väl inte så lång tid. Vi går bara in och tar en färg som känns bra." Hahaha! Hur kunde vi tro att det skulle vara lätt? Vi som inte ens kan välja servetter tillsammans utan att stå och väga för-och nackdelar med de olika alternativen. Vet du hur många olika nyanser av färg det finns? Inte jag heller, men många är det! En och en halv timme och femtielva färgprover senare gick vi äntligen ut ur affären med en liten provburk i lila kulör och 1437 kr fattigare. Hur gick det till? Hoppas nu bara att lilla damen godkänner färgen också!

Från 3 till 15 på mindre än en minut


Igår under kaoset innan middagen ber Livia pappa, som så fort han kliver innanför dörren är den enda som duger, om ett glas mjölk. När jag erbjuder mig att ge henne det i stället eftersom pappa är fokuserad på lillebrors gröt och inte hör vad hon säger, muttrar hon med tre-årstrotsig röst: "Pappa, ska hjälpa mig!" Jag säger samtidigt som jag rör om i potatismoset och dukar fram det sista på bordet: "Men jag kan ju hjälpa dig eftersom pappa gör gröt till Albin." Då säger hon i stället med en tonårings självklara kaxighet: "Fixar du allt här, eller?" Jag hinner undra vart min lilla treåring tog vägen, men när hon tillägger: "Jag vill ha bebismugg" inser jag att hon är tillbaka igen.

tisdag 7 april 2009

"Småbarnsparmiddagar"

I lördags var vi på middag hos goda vänner som liksom vi är småbarnsföräldrar. Vi hade en mycket trevlig kväll, som förflöt ovanligt friktionsfritt. Alla fyra barn lekte tillsammans, eller i alla fall i samma rum, och efter huvudrätten somnade de små medan de större tittade på film och till slut somnade i varsin soffa. Vi vuxna kunde alltså, helt ostört, prata i hela meningar med varandra och det är inte utan lite stolthet i rösten jag säger att vi höll igång ända till 0:30 (!). Som vi konstaterade så känns det skönt att veta att man fortfarande kan, för sen man blev småbarnsförälder har karaktären på parmiddagarna förändrats något. En typisk middag kan nu se ut enligt följande: Fördrinken, som är alkoholfri för åtminstone någon gravid eller ammande mamma, intas kl. 17, och samtidigt ska treåringen underhållas med tågbygge och tvååringen med sagoläsning. Samtliga barn ska dessutom ständigt passas så att de inte råkar välta något av de levande ljusen. När så middagen ska intas har sexmånadersbebisen fått nog och gallskriker varför något samtal mellan de vuxna blir helt omöjligt. Efter upprepade försök av mamman och pappan att lugna bebisen, ger de till slut upp alla enhandsförsök på att äta och beger sig för att natta och koka ersättning åt bebisen. När de äntligen återvänder till middagen, är det dax för tvååringen att gå på toaletten, vilket innebär att nästa förälder är borta minst en halvtimme. Om två vuxna skulle råka befinna sig vid bordet samtidigt är åtminstone den ena upptagen med att mata ett barn och när de vuxna väl får möjlighet att samtala är samtalsämnena i stort sett alltid kopplade till barnen – sömn, mat, rutiner, utveckling.... Kvällen slutar kl. 22, då tvååringen efter en hyperaktiv period blir totalt slut och skriker hysteriskt så att sexmånadersbebisen som somnat i insatsen också vaknar. Men en sån kväll hade vi alltså inte i lördags. Tack för det, U och J!

måndag 6 april 2009

Vårkänslor

Imorse när jag vaknade kände jag hur det liksom började spritta i kroppen, så fort jag såg solen tränga sig igenom alla kladdiga små fingeravtryck som täcker fönstren. Jag var bara tvungen att komma ut. Ut till fåglarnas kvitter, till de yrvakna humlorna och till de rensopade, grusfria gatorna. Barnen verkade också känna det för Livia klädde på sig utan minsta knot och Albin såg nöjd ut med att få slippa den bylsiga overallen. Sprillans nya sneakers på fötterna var inte lika populärt, men han fogade sig även i det. Livia hoppade upp på sin rosaskinande lilla cykel och trampade iväg och själv kände jag mig lite piggare och lite gladare där bakom mina stora, men något omoderna solglasögon. Efter vår soliga cykelpromenad hade jag energi nog att ge mig i kast med lövmassorna (se inlägget "Det som göms i snö kommer fram i tö") och fick ett välbehövligt handtag av Livia. Visst är det vårkänslor i luften!



Kanske var det också vårkänslor som fick Livia att utbrista: "Vad underbar du ser ut, Albin!" när hon fick syn på sin, som vanligt efter avslutad måltid, mycket kladdige lillebror.

söndag 5 april 2009

Till en tröstande pappa

Idag läste jag i SvD att pappor inte kan trösta sina barn. Men det kan mina barns pappa. Ibland är han t.o.m. bättre på det än mamma. Det är hårt får en öm moder att ta, men om det är priset man får betala för jämlikhet och en engagerad pappa är jag helt klart beredd att betala det.

lördag 4 april 2009

Malliga barn

Albin tränar just nu dagarna i ända på att resa sig och stå själv utan stöd. Varje gång han lyckas med det lyser hela han av stolthet och lycka. Livia skrev för första gången sitt namn helt själv idag och när den bedriften möttes av hurrarop och kramar blev hon förstås också så där härligt mallig. Nästa gång jag får till en riktigt bra chokladmousse eller en snygg fickparkering tror jag att jag ska försöka mig på lite av den där malligheten. Får se om den möts av lika stor entusiasm som barnens!

fredag 3 april 2009

Böckernas fantastiska värld


Livia läser för en ganska ny liten Albin.

Så länge jag kan minnas har jag älskat att läsa. Det finns inte mycket som är skönare än att krypa upp i ett soffhörn med en filt, en kopp te och en riktigt bra bok. Att för en stund få glömma bort sin inte alltid så spännande vardag och i stället få leva någon annans liv. Den här kärleken till böcker vill jag gärna förmedla till mina barn och jag tror att det har lyckats ganska bra redan. Livia har ända sen hon blev stor nog att hålla i något haft en bok i handen. Nu kan man ofta höra henne sitta och "läsa" för sig själv eller för sina gosedjur. Albin har precis börjat uppskatta att sitta och titta i en bok och inte bara bita och tugga på den. Det finns så otroligt mycket barnböcker och många som är helt underbara. Det går ju inte att prata om barnböcker utan att nämna Astrid Lindgrens, men eftersom de fått ett helt eget inlägg ("Att leva i Astrid Lindgrens värld") gör jag inte det här. I stället berättar jag om några andra av mina favoriter, böckerna om Bu och Bä av Lena och Olof Landström. De coola fårens ansiktsuttryck och klockrena kommentarer är obetalbara. Olof har även gjort bilderna till Barbro Lindgrens Benny-böcker, som också är helsköna för att använda ett av Bennys uttryck. Men jag lämnar er nu med ett utdrag ur Pettsons skapares mycket fantasifulla "Var är min syster?" och går ut i vårsolen tillsammans med "Taxi" av Alexandra Pascalidou.

"Om vi är bland molnen
kan vi flyga, säger hon.
För om man inte gör det faller man,
och faller man så dör man,
men vi kan inte dö,
för först ska vi bli gamla,
så därför kan vi flyga
om vi är bland molnen."
(Sven Nordqvist)

torsdag 2 april 2009

Jag tycker om min kropp





Tänk vilken underbar kärlek till oss själva vi föds med! När Albin får se sig själv i spegeln lyser hela hans lilla ansikte upp och han böjer sig genast fram för att ge sig själv en stor blöt puss. Idag dansade Livia runt och sjöng: "Jag tycker om mitt huvud. Jag tycker om min kropp." och på treåringars självklara sätt springer hon glatt omkring utan en tråd på kroppen. Men nånstans på vägen får den där tron och kärleken sina törnar och när vi blir tonåringar är det inte längre självklart att vi tycker lika mycket om oss själva. Som mamma känner jag att en av de viktigaste saker jag kan ge mina barn är en stark tro på sig själva. Jag önskar att de ska kunna älska sig själva lika mycket när de är femton, tjugo och trettio som de gör nu. Själv känner jag mig faktiskt helt nöjd med mina i det närmaste obefintliga bröst, min slappa mammamage och mitt lagom skarpa huvud.

onsdag 1 april 2009

Kommentarer

Amatörbloggare som jag är, hade jag visst stängt av möjligheten av kommentera utan inloggning. Det var inte alls min mening. Jag tar gärna emot era kommentarer, ifall det nu finns nån därute i cybervärlden som läser min blogg. Felet är åtgärdat, så nu är det fritt fram för kommentarer!

Det som göms i snö kommer fram i tö

Efter de senaste dagarnas solsken har nästan all snö på baksidan töat bort. Det som gömts där var två leksaksspadar, en rosa sandsil, några sandformar, en gåbil och alla hundratals eklöv, som vi inte krattade upp i höstas. Jag hade hoppats att de på något mirakulöst sätt skulle ha försvunnit under vintern, men det stämmer visst att de är omöjliga att bli av med. Det enda sättet är väl helt enkelt att kratta upp dem. Det är det här som är baksidan av att bo omgiven av gamla sparbanksekar.