Vårkänslor

Imorse när jag vaknade kände jag hur det liksom började spritta i kroppen, så fort jag såg solen tränga sig igenom alla kladdiga små fingeravtryck som täcker fönstren. Jag var bara tvungen att komma ut. Ut till fåglarnas kvitter, till de yrvakna humlorna och till de rensopade, grusfria gatorna. Barnen verkade också känna det för Livia klädde på sig utan minsta knot och Albin såg nöjd ut med att få slippa den bylsiga overallen. Sprillans nya sneakers på fötterna var inte lika populärt, men han fogade sig även i det. Livia hoppade upp på sin rosaskinande lilla cykel och trampade iväg och själv kände jag mig lite piggare och lite gladare där bakom mina stora, men något omoderna solglasögon. Efter vår soliga cykelpromenad hade jag energi nog att ge mig i kast med lövmassorna (se inlägget "Det som göms i snö kommer fram i tö") och fick ett välbehövligt handtag av Livia. Visst är det vårkänslor i luften!

Kanske var det också vårkänslor som fick Livia att utbrista: "Vad underbar du ser ut, Albin!" när hon fick syn på sin, som vanligt efter avslutad måltid, mycket kladdige lillebror.