Andra Tjejmilen

I strålande solsken och i sällskap av omkring 30000 andra tjejer sprang jag igår min andra Tjejmil. Jag missade min måltid med fyra sekunder, men förbättrade förra årets tid med nästan tio minuter och kan trots ett tungt lopp inte känna mig annat än nöjd och stolt. Familjen, som i år prioriterat kalas framför att heja fram mig, förläts genast då de mötte med blommor och gratulationer. Albin undrade om jag vunnit då han fick se medaljen och visade sen upp sin godispåse, som han var nästan lika stolt över.

Midnattsloppet

Igår fylldes söder av löpare, och det var en häftig känsla att vara en av dem när jag sprang mitt livs andra mil-lopp. Alla glada påhejare, musiken och den sköna sommarkvällen bidrog till en härlig stämning, som gav extra krafter upp för de tuffa backarna och ända in över mållinjen, som denna gång passerades innan 58 minuter.

Årets ensamdagar

Varje sommar brukar jag få några dagar för mig själv när familjen är på landet och jag hemma och jobbar. Då blir det shopping, löprundor, yoga, läsning och enkla middagar. Inget märkvärdigt alltså, men sånt som en småbarnsmamma uppskattar att kunna njuta av i lite större dos än vanligt.

Bröllop

Bröllop är löften och förväntan. Bröllop är skönsång och rörande tal. Bröllop är bubbel och blomdoft. Bröllop är dans och glädje. Bröllop är frasande klänningar, kostymer och höga klackar. Bröllop är finklädda barn och stolta föräldrar. Bröllop är tårar och skratt. Bröllop är kära återseenden och nya bekantskaper. Bröllop är kärlek och ljuva minnen.

Tack, A & M och Å & L för era fantastiska bröllop och de härliga känslor de väckte från min egen bröllopsdag!

Hipp hipp hurra...

...för mig idag! Nu går det definitivt inte längre att förneka att jag är närmare 40 än 30. Men eftersom 40 är det nya 20 är det ju inte längre något problem.

Musiknostalgi

Innan jag blev mamma hade jag en ganska omfattande och hyfsat uppdaterad skivsamling och gick på en hel del konserter. Numera utökas skivsamlingen i princip bara med barnskivor och det är oftast dessa skivor som spelas hemma. Konserter har blivit en ytterst ovanlig företeelse. Det var därför en dubbelt nostalgisk upplevelse att igår gå på The Ark på Cirkus. Både musiken i sig och själva konsertupplevelsen väckte många gamla minnen och känslor från en tid som ung och fri. Och kanske njöt jag ännu mer den här gången. Just för att jag inte längre är vare sig ung eller fri.

Ett litet hårstrå

Igår upptäckte jag för första gången nånsin ett grått hårstrå bland mina tonade mellanblonda och jag som aldrig känt av någon åldersnoja drabbades av insikten att faktiskt också jag blir äldre. Det var en skrämmande tanke att förstå att jag inte alltid kommer att se ut så som jag har vant mig vid att jag ser ut. Att min kropp förändrats efter två graviditeter och barnfödslar har jag lärt mig att acceptera, men att mitt hår ska bli grått känns betydligt svårare att förlika sig med. Efter att ha pratat med en jämnårig tjejkompis och fått höra att hon haft gråa hår länge, kände jag mig lite bättre till mods, men trots det ringer jag imorgon min frisör för att boka in en tid för färgning av mitt hår, så att jag kan fortsätta leva i förnekelse ett litet tag till.

Sand mellan tårna

Just nu längtar jag efter att få byta snö och vinterkängor mot bara fötter och sand mellan tårna.

Idag för 78 år sen...

...skrev min farfars mor så här i sin dagbok:

2 november 1932
Aldrig så litet så lättar det livet. Jag har genom Rickards fröken i skolan fått ett kort att vi skall få gå till Österlund och Andersson och prova ut en skjortkostym åt honom till jul så har han varma kläder i vinter genom Barnavännernas försorg.

Varför skall man alltid beklaga sig och tycka att det är så tråkigt när det finns så många glädjeämnen ämnade åt oss.

Hon var en ensamstående tvåbarnsmamma och hennes yngsta son, min farfar, vårdades sen nästan tre månader tillbaka på sjukhus för vatten i lungsäcken. Trots det hade hon förmågan att se positivt på livet och vara tacksam för det hon hade. Jag kan inte annat än beundra henne för hennes styrka när jag läser om hennes kamp för att försörja sina barn och ge dem ett bra liv. Mina egna problem känns så fruktansvärt obetydliga i jämförelse.

Konsten att finna lyckan

Att försöka hitta svaret på hur man blir lycklig är något som många människor ägnar mycket tid åt. Men några som inte verkar ha några problem med detta är barn. För dem är det helt naturligt att vara lycklig. De har förmågan att uppleva äkta lycka i det lilla och verkligen njuta av dessa stunder. När Livia på en loppis hittar en speldosa som hon blir alldeles förälskad i och får ta den med sig hem blir hon fullkomligt lycklig och sitter som trollbunden och iakttar den snurrande ballerinan. Lika total är hennes lycka när hon klättrat högst upp i nätet i lekparken. Kanske skulle vi vuxna bli lite lyckligare om vi som barnen var mer öppna för och kunde hänge oss åt de ögonblick av lycka som livet faktiskt erbjuder, i stället för att tro att lycka är ett konstant tillstånd som vi aldrig lyckas uppnå.

Idag för åtta år sen...

...ringde det på dörren till min lägenhet. Utanför stod en man med en röd ros. Han tog mig med på picknick i Hagaparken. Det var en mycket omsorgsfullt planerad picknick där jag bjöds på jordgubbar, vin, kyckling inlindad i bacon och en hemlagad potatissallad. Till efterrätt serverades cheesecake, som även den var gjord av honom själv. Allt serverades på porslin han burit med sig och i riktiga glas. På kvällen gick vi på teater och en mysig italiensk restaurang. Redan den dagen, på vår första date, visste jag att det här var en mycket speciell man. Men inte visste jag att det var mannen som jag skulle gifta mig och få barn tillsammans med.

Vatten, bara vanligt vatten

Eftersom jag själv inte är så förtjust i vattenlekar och snarast ogillar att plaska och dyka, är jag särskilt glad att mina barn inte övertagit denna försiktighet inför vatten. Livia har alltid varit en riktig baddare på att bada och kastar sig i vattnet utan minsta betänklighet oavsett såväl temperatur som botten. Denna sommar klarar hon sig helt själv med puffar eller simring och dyker gärna under med hela huvudet under vattnet. Allra bäst gillar hon att hoppa från en brygga - om och om igen. Albin visade viss tveksamhet i början av sin badkarriär, men hoppar nu glatt ner i mammas eller pappas famn från både brygg-och poolkanter. Han plaskar och "simmar" också gärna själv på grunt vatten och har i sommar lärt sig koka kaffe.

Gamla och nya vänner

Under mina dagar som gräsänka har jag passat på att umgås med mina tjejkompisar. Både vänner jag känt sedan länge, men av olika anledningar inte träffar så ofta nu för tiden, och nya vänner som jag precis börjat lära känna. Oavsett vilket så är det verkligen härligt att ibland få träffas utan män och barn och bara prata en massa tjejsnack. Tack för det, vänner!

Till Mormor

När jag såg filmen om Benjamin Button berördes jag väldigt starkt av slutscenerna när Benjamin åter blev ett spädbarn och helt beroende av andra. Hur han förlorade förmågan att gå, tala och äta själv. Jag har, när jag sett min mormor åldras, återkommit till de scenerna och insett att bli gammal faktiskt är som att bli barn på nytt. Med den skillnaden att man inte har livet framför sig. När man nått dit och dessutom blivit allvarligt sjuk finns det inget hopp om framtiden och livet tar till sist slut. Det känns som en befrielse när smärtan är över, men ändå är det med sorg i hjärtat beskedet om slutet mottas.

Du har haft ett långt och rikt liv och fått se såväl barn, barnbarn som barnbarnsbarn komma till världen. Jag tog mina första steg mellan dig och morfar. Denna händelse minns jag inte, men jag minns när du gjorde varm choklad, som du serverade i dina fina blå koppar, till frukost och att du alltid fyllt på godisskålen när vi kom på besök så att vi hittade godsaker när vi förväntansfullt lyfte på locket. Du hade alltid med presenter till oss barnbarn från dina resor och ville att vi skulle sitta på en extra kudde vid matbordet och låna ett par tofflor för att inte frysa om fötterna. Allt detta gjorde du av omtanke om oss. När jag bodde i England skickade du tidningsurklipp till mig och du blev alltid glad när jag ringde. Även när du på senare år ramlat och slagit dig alldeles blå var du positiv när jag kom och hälsade på och vi skrattade tillsammans. Jag minns dig för din kämpaglöd och för din kärlek till familjen. Nu har du fått frid, mormor och du har fått återförenas med morfar. För det är jag glad, men trots det faller tårar nu utför min kind.

Dagens lärdom

Man tjänar inte så mycket tid på att ta bilen till stationen, om man när man kommer hem inte kommer ihåg att man har bilen utan i stället går hem, så man då måste gå tillbaka till stationen för att sen köra hem bilen.

Nu och då

Häromdagen gick jag förbi porten till min första lägenhet i Stockholm. Jag stannade till en kort stund och slogs av tanken på hur annorlunda mitt liv är nu mot då. När jag flyttade in där för drygt tio år sen var jag singel, nyutexad och nyligen hemkommen från England. Idag är jag gift, tvåbarnsmamma, förortsbo och en av de mer erfarna på jobbet. Visst händer det att jag saknar den där tiden. Att kunna äta en spontan middag på stan, att kunna ta sovmorgon, läsa tidningen från ledaren till vädret och sen stanna kvar i sängen och titta på en film, eller att kunna gå på café utan att behöva tänka på om det går att få in en barnvagn och om det finns barnstolar och skötbord där. Men trots det skulle jag inte vilja byta ut mitt inrutade, ansvarsfulla småbarnsliv mot livet som fri och oberoende singel.

Vad vore jag utan dig?

Vad vore jag utan ditt skratt, dina uppskattande ord och ditt stöd att luta mig mot?

Vad vore jag utan ditt lyssnande öra, din axel att gråta ut mot och din hand att hålla när det stormar inuti mig eller utanför?
Vad vore barnen utan sin busiga, kärleksfulla och lojala pappa?

Vad vore vi utan din ömhet, din omtänksamhet och din kärlek?

Vad vore jag utan dina snarkningar, dina kalla fötter och din vassa skäggstubb bredvid mig i sängen?

Vad vore jag utan din beröring, utan våra samtal och utan vår vänskap?

Vad vore jag utan dina andetag?

Idag är ingen vanlig dag...

...för idag är min födelsedag och trots att jag inte fyller fem, utan exakt trettio år mer, fick jag i morse uppleva lite av samma känsla som infann sig under barndomens födelsedagar. Livia var nämligen lika förväntansfull och exalterad som om det varit hennes egen födelsedag och hon hade förstås sett till att mamma blev överöst med presenter, som hon själv gärna hjälpte till att öppna. Finast av alla var den rosa "diamanten", som Livia valt alldeles själv till mammas berlockarmband. Efter födelsedagsfrukosten var jag tyvärr tvungen att bege mig till jobbet för att tillbringa dagen ensam i ett öde kontorslandskap, men ikväll fortsätter firandet med finaste familjen. Tack, mina älsklingar för bästa uppvaktningen!

Traditioner

Jag har inte så många jultraditioner med mig från barndomen, men sen jag flyttade hemifrån har jag haft som tradition att bjuda in mina vänner på glögg innan jul. Från början var jag, liksom flera av vännerna singel, och vi var ett gäng tjejer som träffades. Sen fylldes det på med män och numera är vi nästan lika många barn som vuxna. Umgänget blir något mera splittrat, ljudnivån aningen högre och leksaksfrekvensen betydligt högre, men oavsett formen är det en tradition jag gärna bevarar.

En katt bland hermeliner

Under en middag med elva män och ungefär lika många mezes som sällskap kan ämnen som skådespelarinsatserna i Star Wars-filmerna, E4:ans sträckning norr om Gävle, Unix-programmering och Iphone-tjänster avhandlas. Inget av dessa ämnen brukar komma upp under en middag med mina tjejkompisar, men variation berikar.