Den bästa sortens värk?

Jag tror att jag får revidera det där jag en gång skrev om att träningsvärk är den bästa sortens värk. Efter gårdagens yogapass har jag ont i varenda liten muskel, även såna jag inte ens visste att jag hade. När man som jag bara yogar en gång i veckan hinner träningsvärken bara precis försvinna innan det är dags för nästa omgång. Och skönt är det inte!

Nånstans mellan sommar och höst

Dagen började i höst då termometern visade på 12,2 grader. Den förbyttes sen till sommar när solen strålade och lunchen intogs på en terrass vid kanalen. Lagom till kvällens yogaklass infann sig höstkänslorna igen trots värmen den framkallade. Under den ljumma promenaden genom stan fylldes luften av sorlet från uteserveringarna och en aning av sommaren. Men efter tågresan till förorten återvände hösten med sin kyla och sitt ofrånkomliga mörker.

Andhämtning

Sen jag började med yoga har jag lärt mig att njuta av att andas. Trots att andningen är en förutsättning för att leva försummas den ofta, men att bara vara här och nu och att andas är otroligt rogivande. Min yogatid på tisdagkvällar är helig. Då finns bara jag, min kropp och mina andetag. Då hämtar jag energi och tömmer hjärnan på allt som annars snurrar runt därinne. All fokus och all koncentration ligger på den muskel i kroppen som för tillfället arbetar och på att andas. Just då finns inget utrymme för att fundera över Livias matsäck till Knytte eller över om Albin behöver några nya bodies och en vårjacka. Just då är jag bara jag. När jag sen promenerar hem efter klassen kan jag åter fylla på hjärnan med alla dessa tankar och funderingar och åter bli en småbarnsmamma, men en lite mer harmonisk och energifull sådan.