"Småbarnsparmiddagar"

I lördags var vi på middag hos goda vänner som liksom vi är småbarnsföräldrar. Vi hade en mycket trevlig kväll, som förflöt ovanligt friktionsfritt. Alla fyra barn lekte tillsammans, eller i alla fall i samma rum, och efter huvudrätten somnade de små medan de större tittade på film och till slut somnade i varsin soffa. Vi vuxna kunde alltså, helt ostört, prata i hela meningar med varandra och det är inte utan lite stolthet i rösten jag säger att vi höll igång ända till 0:30 (!). Som vi konstaterade så känns det skönt att veta att man fortfarande kan, för sen man blev småbarnsförälder har karaktären på parmiddagarna förändrats något. En typisk middag kan nu se ut enligt följande: Fördrinken, som är alkoholfri för åtminstone någon gravid eller ammande mamma, intas kl. 17, och samtidigt ska treåringen underhållas med tågbygge och tvååringen med sagoläsning. Samtliga barn ska dessutom ständigt passas så att de inte råkar välta något av de levande ljusen. När så middagen ska intas har sexmånadersbebisen fått nog och gallskriker varför något samtal mellan de vuxna blir helt omöjligt. Efter upprepade försök av mamman och pappan att lugna bebisen, ger de till slut upp alla enhandsförsök på att äta och beger sig för att natta och koka ersättning åt bebisen. När de äntligen återvänder till middagen, är det dax för tvååringen att gå på toaletten, vilket innebär att nästa förälder är borta minst en halvtimme. Om två vuxna skulle råka befinna sig vid bordet samtidigt är åtminstone den ena upptagen med att mata ett barn och när de vuxna väl får möjlighet att samtala är samtalsämnena i stort sett alltid kopplade till barnen – sömn, mat, rutiner, utveckling.... Kvällen slutar kl. 22, då tvååringen efter en hyperaktiv period blir totalt slut och skriker hysteriskt så att sexmånadersbebisen som somnat i insatsen också vaknar. Men en sån kväll hade vi alltså inte i lördags. Tack för det, U och J!