Gröna fingrar eller snarare avsaknaden därav

Tyvärr är det mer sant att säga att mina fingrar är lätt brunbrända än gröna. Krukväxter som överlever mer än ett par månader hemma hos oss är antingen utrustade med ovanligt tjocka blad eller väldigt anpassningsbara till föränderliga klimat. En veckas ymnigt regnande kan nämligen följas av flera veckors torka. Antagligen beror det på ett bristande intresse snarare än avsaknaden av gröna fingrar. Varje gång jag ställer fram nyinköpta växter i fönstret har jag de bästa avsikter och tänker att den här gången ska jag verkligen ta hand om dem. Men det är nog bara att inse att jag ser krukväxter som snygga prydnader på fönsterbrädorna och prioriterar helt enkelt ett samtal med barnen eller maken framför lite småprat med en svärmorstunga. Visserligen är svaren från familjens yngre medlemmar ofta rena nonsens men mina gröna bekantskaper får trots det lägre prioritet. Detsamma gäller min trädgård. Lyckligtvis har vi en i stort sett självgående naturtomt och får dessutom god hjälp av rådjuren med att hålla den välansad. Men några blommor vill jag ändå ska förgylla utesäsongen, så igår var det dax för det årliga besöket till Plantagen. Det inhandlades stjärnöga till blomsterlådorna på framsidan och till altanen blev det lavendel och dessutom satsade jag i år på lite kryddväxter. Jag tycker det skulle kännas så oerhört lyxigt att precis utanför köksdörren kunna plocka några basilikablad till tomatsalladen eller lite citronmeliss till sommartårtan. Nu återstår bara att se hur länge jag lyckas hålla dessa väldoftande skönheter vid liv. Men med lite god vilja och, som idag, hjälp med bevattning från ovan kanske det ska gå vägen den här gången.