tisdag 12 maj 2009
En stilla undran
Hur kommer det sig att ett gäng tunga regnmoln alltid hänger ovanför min altan precis när jag vill ta en fika där i sällskap av endast solen, en sovande lilleman och en god bok?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Ja, det heter väl Murphys lag;)
Kram!
I know!
Känns som att solen aldrig behagar att lysa längre... förutom när jag jobbar, så klart :(
Och man kan ju lätt undra om vi bor grannar. För här är det alltid så tycker jag....
Här är det oftast likadant, dessvärre verkar det aldrig hellre bli vår här i norr.
~Livet i byn
Ja, det där är nog lagen om alltings jävlighet rent ut sagt.
Roligt att du tittade in hos mig. Trevlig blogg du har själv. Det är alltid så roligt att hitta nya bloggar att läsa!
Heidi: Ja, men det vore ju trevligt om just den lagen inte följdes så bra :)
Miia: Typiskt!
Katti: Man vet ju aldrig...
Livet i byn: Våren kan vi i alla fall glädja oss åt här. Otroligt vackert nu med alla blommande träd! Men så småningom blir det väl er tur också :)
Katinka: Visst är det!
Tack :) Välkommen åter!
Haha, kul vore det, men jag såg i din profil att vi inte ens bor nära:-) Eller med norrländska mått kankse det är nära, men inte med stockholmsmått:-)
Hallå.
Ja men eller hur, det gick ju utmärkt =D
Å gott var det också.
Hoppas du får en trevlig tisdagskväll. Kram på dig
Javisst är det märkvärdigt? Hoppas att idag blir ett undantag;)
Katti: Då har vi väl helt enkelt bara otur med molnen båda två :)
Dorothea: Tisdagskvällen var mycket bra med veckans yogapass :)
Speja: Faktiskt var molnen lite mer medgörliga idag - härligt!
Skicka en kommentar