Eftersom bilens batteri fortfarande är lite nere fick vi ta ett annat transportmedel till dagens kulturevenemang, vilket förstås var av barnkaraktär, nämligen Stackars Pettson tältar. När vi satt oss tillrätta på pendeltåget, mittemot en ensam man i 50-årsåldern frågade Livia mig: "Ska du inte prata med honom?" Vad svarar man på det? Jag svarade att vi vuxna inte brukar prata med folk vi inte känner på tåget. "Men jag pratade ju med flickan, som jag inte kände", replikerade Livia. Flickan hon nyss träffade på perrongen hade hon både ett ingående samtal med och gav en kram efter ungefär fem minuters bekantskap. "Du kan väl i alla fall hälsa." insisterade hon. Mannen som nu började se något besvärad ut, slöt ögonen för att undvika ytterligare påtryckningar. Varför har vi vuxna egentligen så svårt att prata med varandra? För barn verkar det ju helt naturligt att prata med varenda människa de stöter på. Lika naturligt som det var för Livia att slå sig ner bredvid den äldre damen, som i lugn och ro satt och läste sin tidning på Karlaplans tunnelbanestation, trots att alla andra bänkar var lediga. Jag undrar när den där spontaniteten försvinner och vi anpassar oss till de sociala normer som gäller i samhället. Lite mer av barnens oblyga beteende skulle väl ändå vara ganska trevligt, i alla fall någon gång i bland...
För er som undrar över teatern, kan jag meddela att katten och gubben lockade både mor och dotter till skratt och till hemresan inhandlades en Bamse-tidning för att undvika konfrontationer med fler generade medpassagerare.
söndag 3 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja visst är det härligt med den där spontana nyfikenheten som barn har! Men ibland önskar man att de kunde hålla inne med den liiite grann, åtminstone så man hinner tänka ut något förståndigt att kontra med i pinsamma situationer.
Ha det gott!
/Pernilla
Som fyrabarnsmamma känner jag så väl igen mig.... Jag har som du ofta undrat faktiskt, när "det där" vänder, när värderingar, normer och sociala regler "slår till". Ett av mina barn har Aspberger och då gäller helt andra sociala regler. Lite härdad blir man allt som mamma till slut!
Jag är också en "yoga-nörd" sedan 1 år tillbaka, det är en härlig träning!
Pernilla: Ja, visst kan den där spontaniteten försätta en i lite knepiga situationer, men oftast kan man le åt dem efteråt :)
Cina: Ja, man kan tycka att det känns lite tråkigt att vi alla stöps i samma form till slut. Mångfald berikar!
Visst är det härligt med yoga!
Ja dom är roliga! Men håller med, vi borde lära oss att vara lite mer öppna. Ett Hej skadar ju inte någon...
Mrs. S: Ja, ett Hej borde alla kunna kosta på sig :)
Skicka en kommentar