Natur och kultur

I lördags besökte hela familjen för första gången Naturhistoriska muséet. Barnen var väldigt fascinerade av såväl dinosaurier, robotdjur, insekter, fiskar som vanliga svenska djur och människokroppen. Alla knappar och spakar testades och många frågor ställdes om allt de såg och upplevde. Dagen därpå besökte vi den verkliga naturen när vi gick ut i skogen och grillade korv. Barnen var då lika glada att åka skridskor i diken, hoppa från stenar och leka följa John. Det blev två skilda men roliga och uppskattade upplevelser av naturen!

Disney eller drama

Som småbarnsförälder gör jag fler besök på McDonalds än på vanliga restauranger och ser fler tecknade Disneyfilmer än dramer. Men igår blev det både restaurangbesök och vuxenbio. Middagen avnjöts på Urban Deli med trevligt sällskap och ett glas vin och sen sjönk vi ner i biostolarna på Victoria för att se Svinalängorna. Trots att jag läst boken var jag inte förberedd på de starka känslor den skulle väcka hos mig. Jag satt med en klump i magen och kämpade med att hålla tillbaka tårarna medan den ena fasansfulla scenen efter den andra spelades upp framför mina ögon. Jag har alltid haft svårt att se barn som far illa men sen jag själv blev mamma finner jag det närmast outhärdligt och tanken på att det ju faktiskt inte bara sker på film utan även i verkligheten gör det hela förstås än värre. Självklart ska man inte blunda för dessa problem, men frågan är om jag inte hellre myser med en Disneyfilm än fylls av obehag under min bioupplevelse. Vad gäller restaurang väljer jag dock Urban Deli framför McDonalds varje gång.

Två gånger Livia

Häromdagen var jag på Dramaten och såg en Livia spela upp scener ur ett äktenskap. Idag bjöds jag på en föreställning hemma i vardagsrummet när en annan Livia spelade upp scener ur sin fantasi med fingerdockors hjälp. Trots att det senare stycket var betydligt mer lättsmält och improviserat var ändå temat detsamma, nämligen relationer. Båda Liviors rolltolkningar var dessutom lysande.

Hemma bäst

Då termometern visade på -17 kändes bio som ett bra alternativ idag. Mamma och Livia kollade in Alvin och gänget, som inte imponerade så mycket på mamma, men gick hem hos en fyraåring. I bilen på väg hem från filmen pratade vi om att jullovet nu är slut och att det är dax för dagis igen. Livia meddelade att hon inte vill gå till dagis utan Albin, som idag är ännu prickigare och blir tvungen att skjuta lite på dagispremiären. Hon konstaterade sen: "Fast det är lite roligt på dagis. Hemma bäst, men dagis bra."

Här kommer Pippi Långstrump

När man går på barnteater är det nästan lika spännande att lyssna till barnen i publiken som att följa själva föreställningen. De lever sig fullständigt in i handlingen och kommunicerar gärna med skådespelarna. Under dagens Pippi-teater, försöker de varna Pippi när tjuvarna kommer för att stjäla hennes guldpengar, vilket får Livia att undra: "Hör hon inte vad dom säger?" Nästa sekund talar de glatt om för tjuvarna att Pippi gömmer sig uppe på taket. Barnen skrattar riktigt hjärtligt när poliserna klantar till det och när Tommy och Annika gråter för att Pippi ska åka till sjöss med sin pappa brister även en liten flicka på raden bakom oss i gråt. Efter det avslutande sång-och dansnumret är dock alla på gott humör igen. Livia säger: "Jag vill se mer.", vilket väl måste vara ett gott betyg efter drygt en och en halv timme. Hon konstaterar också: "Den här Pippi var mycket sötare än den riktiga Pippi." Även mamma och mormor är nöjda med såväl skådespelarnas som publikens insatser.

Sociala barn och asociala föräldrar

Eftersom bilens batteri fortfarande är lite nere fick vi ta ett annat transportmedel till dagens kulturevenemang, vilket förstås var av barnkaraktär, nämligen Stackars Pettson tältar. När vi satt oss tillrätta på pendeltåget, mittemot en ensam man i 50-årsåldern frågade Livia mig: "Ska du inte prata med honom?" Vad svarar man på det? Jag svarade att vi vuxna inte brukar prata med folk vi inte känner på tåget. "Men jag pratade ju med flickan, som jag inte kände", replikerade Livia. Flickan hon nyss träffade på perrongen hade hon både ett ingående samtal med och gav en kram efter ungefär fem minuters bekantskap. "Du kan väl i alla fall hälsa." insisterade hon. Mannen som nu började se något besvärad ut, slöt ögonen för att undvika ytterligare påtryckningar. Varför har vi vuxna egentligen så svårt att prata med varandra? För barn verkar det ju helt naturligt att prata med varenda människa de stöter på. Lika naturligt som det var för Livia att slå sig ner bredvid den äldre damen, som i lugn och ro satt och läste sin tidning på Karlaplans tunnelbanestation, trots att alla andra bänkar var lediga. Jag undrar när den där spontaniteten försvinner och vi anpassar oss till de sociala normer som gäller i samhället. Lite mer av barnens oblyga beteende skulle väl ändå vara ganska trevligt, i alla fall någon gång i bland...

För er som undrar över teatern, kan jag meddela att katten och gubben lockade både mor och dotter till skratt och till hemresan inhandlades en Bamse-tidning för att undvika konfrontationer med fler generade medpassagerare.