Med barn ombord

Jag har hört att bilresor med barn lätt kan förvandlas till mardrömsresor. Dessa mardrömsresor brukar dock bli bestående minnen och framkalla många goda skratt under familjemiddagarna många år senare. Själva har vi varit förskonade från både åksjukor och bilvägrare. Visst har det hänt att vi gråtit oss igenom en bilresa på grund av en glömd napp eller att vi fastnat i en stillastående bilkö med en mycket hungrig bebis och varje sträcka med ett barn i bilen tar förstås betydligt längre tid eftersom man ideligen måste stanna för blöjbyte/amning/toalettbesök/matintag/kaffeintag, men på det stora hela har vi varit befriade från mardrömsresor. Idag skulle jag göra min första lite längre resa, ensam med barnen, sen de båda flyttat till baksätet. Jag bävade lite för hur resan skulle förflyta, men försökte se det som ett tillfälle att skapa familjeminnen. Efter en oproblematisk installation i bilstolarna hördes endast nöjda röster där bakifrån. Livia satt och småpratade med sin docka och Albin somnade ganska omgående, så mamma kunde i lugn och ro gnola med i radiohitsen. När Martin Stenmarck tog i för full hals och sjöng "Jag kommer inte hem ikväll" avbröts plötsligt radioskvalet av en liten frågvis röst: "Kommer inte han hem ikväll? Varför då?" och ett och annat "Är vi framme snart?" förekom förstås, men ditresan var i stort sett problemfri. Under hemresan underhöll Livia Albin med mer eller mindre nya versioner av alla sina medhavda pixi-böcker och endast några små klagosånger hördes när trafiken tätnade och farten minskade den sista sträckan. Resultatet av resan var således en trevlig dag och en lycklig resa, men inga anekdoter att förgylla våra framtida familjemiddagar med.