Pappa och Livia ska åka och tvätta bilen och köpa glass, men när pappa vrider om startnyckeln säger bilen inte så mycket som host. Den är stendöd. Pappa går in och frågar mamma som hade bilen sist om hon märkte något konstigt med den då. Det gjorde jag inte, men det klart att jag börjar undra om jag kan ha gjort något galet som gör att bilen två dagar senare totalvägrar att starta. Efter överläggningar med en god granne visar det sig vara batteriet som laddat ur och mamma är med största sannolikhet helt oskyldig till detta. Det känns skönt. Livia är dock inte lika nöjd utan utbrister förtvivlat: "Jag älskar ju bilen." Jag kan inte låta bli att undra om det är glassuget som talar eller om Livia verkligen är så fäst vid vårt silvergråa transportmedel.
En mer lyckad biltur, sommaren 2006.
söndag 3 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Låter som om glasstarmen har yttrat sig!
Kram ☺
segsliten: Jag tror du har rätt!
Skicka en kommentar