Glad Påsk

Ha en riktigt skön påsk! Hoppas solen skiner på er i Ekerö, Lissabon, London, Stockholm, Stuvsta, Värnamo, Västerås, Ålesund...

Förortsfamiljens fria fredag

Storasyster serverar sensationella sandskapelser

(plus prinsessans piffiga påskmuffins).

Lillebror lullar lyckligt leende, läser lite lättsmält litteratur.

Pappa preppar papperstapeten, pre pastellpåstrykning.
Mamma myser med mumsiga muffins

(krattning kräver kaloririkt kakintag!).

Konfliktlösning

I morse när Livia och jag var ute på en cykelpromenad blev vi lite oense om hon skulle cykla själv eller om jag skulle dra både hennes cykel och Albin i vagnen. Vi stannade på gatan för att komma fram till en lösning och just då slås dörren till ett av husen intill upp och utstormande kommer en pappa tätt följd av sin tonårsdotter. Pappan muttrar: "Du ska väl inte klaga. Det är ju inte du som dammsuger." Tjejen hoppar in i bilen och smäller igen dörren utan att ens bevärdiga pappan med en blick. Då inser jag att skillnaden mellan att vara mamma till en treåring och en 17-åring är inte så stor. Livias och min cykelkonflikt är bara är en i raden av alla de som kommer passera under de närmaste 15 åren. Det är bara ämnena som kommer variera.

En modern mammas vardag

När mannen är på jobbet, Livia på dagis och Albin har somnat för sin eftermiddagslur konsulterar jag genast min to do-lista för att se vad jag ska ta mig för. Idag stod det följande på den:
1. Blogga
2. Ta en fika med senaste numret av Family Living.
3. Mejla

Hade jag varit mamma för 6o år sen kanske det i stället hade stått:
1. Skura golv
2. Mangla lakan
3. Baka sju sorters kakor

Jag är glad att jag är en mamma av 2000-talet. Nu vidare till punkt två...

Att tala är silver

Albin är fortfarande en glad amatör i talets ädla konst och han har svårt att hävda sig i konkurrensen från storasyrran, som är en svårslagen mästare i denna gren. Inte nog med att hon pratar både snabbt och mycket, hon är dessutom effektiv i sitt tal. Varför säga trä upp pärlor eller göra pärlplattor när man helt enkelt kan säga pärla? Kniva är ju mycket enklare än skära och badkara förstår väl vem som helst vad det betyder. Dega har också fått en ny innebörd hos oss. Det betyder inte slappa, vilket Livia förmodligen inte vet vad det är, utan i stället skapa med trolldeg. Med de orden lämnar jag er för nu måste jag facebooka lite.

Att välja rätt

Idag var Niclas och jag i färgaffären för att välja färg till Livias rum. Innan vi åkte dit sa vi: "Det tar väl inte så lång tid. Vi går bara in och tar en färg som känns bra." Hahaha! Hur kunde vi tro att det skulle vara lätt? Vi som inte ens kan välja servetter tillsammans utan att stå och väga för-och nackdelar med de olika alternativen. Vet du hur många olika nyanser av färg det finns? Inte jag heller, men många är det! En och en halv timme och femtielva färgprover senare gick vi äntligen ut ur affären med en liten provburk i lila kulör och 1437 kr fattigare. Hur gick det till? Hoppas nu bara att lilla damen godkänner färgen också!

Från 3 till 15 på mindre än en minut

Igår under kaoset innan middagen ber Livia pappa, som så fort han kliver innanför dörren är den enda som duger, om ett glas mjölk. När jag erbjuder mig att ge henne det i stället eftersom pappa är fokuserad på lillebrors gröt och inte hör vad hon säger, muttrar hon med tre-årstrotsig röst: "Pappa, ska hjälpa mig!" Jag säger samtidigt som jag rör om i potatismoset och dukar fram det sista på bordet: "Men jag kan ju hjälpa dig eftersom pappa gör gröt till Albin." Då säger hon i stället med en tonårings självklara kaxighet: "Fixar du allt här, eller?" Jag hinner undra vart min lilla treåring tog vägen, men när hon tillägger: "Jag vill ha bebismugg" inser jag att hon är tillbaka igen.

"Småbarnsparmiddagar"

I lördags var vi på middag hos goda vänner som liksom vi är småbarnsföräldrar. Vi hade en mycket trevlig kväll, som förflöt ovanligt friktionsfritt. Alla fyra barn lekte tillsammans, eller i alla fall i samma rum, och efter huvudrätten somnade de små medan de större tittade på film och till slut somnade i varsin soffa. Vi vuxna kunde alltså, helt ostört, prata i hela meningar med varandra och det är inte utan lite stolthet i rösten jag säger att vi höll igång ända till 0:30 (!). Som vi konstaterade så känns det skönt att veta att man fortfarande kan, för sen man blev småbarnsförälder har karaktären på parmiddagarna förändrats något. En typisk middag kan nu se ut enligt följande: Fördrinken, som är alkoholfri för åtminstone någon gravid eller ammande mamma, intas kl. 17, och samtidigt ska treåringen underhållas med tågbygge och tvååringen med sagoläsning. Samtliga barn ska dessutom ständigt passas så att de inte råkar välta något av de levande ljusen. När så middagen ska intas har sexmånadersbebisen fått nog och gallskriker varför något samtal mellan de vuxna blir helt omöjligt. Efter upprepade försök av mamman och pappan att lugna bebisen, ger de till slut upp alla enhandsförsök på att äta och beger sig för att natta och koka ersättning åt bebisen. När de äntligen återvänder till middagen, är det dax för tvååringen att gå på toaletten, vilket innebär att nästa förälder är borta minst en halvtimme. Om två vuxna skulle råka befinna sig vid bordet samtidigt är åtminstone den ena upptagen med att mata ett barn och när de vuxna väl får möjlighet att samtala är samtalsämnena i stort sett alltid kopplade till barnen – sömn, mat, rutiner, utveckling.... Kvällen slutar kl. 22, då tvååringen efter en hyperaktiv period blir totalt slut och skriker hysteriskt så att sexmånadersbebisen som somnat i insatsen också vaknar. Men en sån kväll hade vi alltså inte i lördags. Tack för det, U och J!

Vårkänslor

Imorse när jag vaknade kände jag hur det liksom började spritta i kroppen, så fort jag såg solen tränga sig igenom alla kladdiga små fingeravtryck som täcker fönstren. Jag var bara tvungen att komma ut. Ut till fåglarnas kvitter, till de yrvakna humlorna och till de rensopade, grusfria gatorna. Barnen verkade också känna det för Livia klädde på sig utan minsta knot och Albin såg nöjd ut med att få slippa den bylsiga overallen. Sprillans nya sneakers på fötterna var inte lika populärt, men han fogade sig även i det. Livia hoppade upp på sin rosaskinande lilla cykel och trampade iväg och själv kände jag mig lite piggare och lite gladare där bakom mina stora, men något omoderna solglasögon. Efter vår soliga cykelpromenad hade jag energi nog att ge mig i kast med lövmassorna (se inlägget "Det som göms i snö kommer fram i tö") och fick ett välbehövligt handtag av Livia. Visst är det vårkänslor i luften!

Kanske var det också vårkänslor som fick Livia att utbrista: "Vad underbar du ser ut, Albin!" när hon fick syn på sin, som vanligt efter avslutad måltid, mycket kladdige lillebror.

Till en tröstande pappa

Idag läste jag i SvD att pappor inte kan trösta sina barn. Men det kan mina barns pappa. Ibland är han t.o.m. bättre på det än mamma. Det är hårt får en öm moder att ta, men om det är priset man får betala för jämlikhet och en engagerad pappa är jag helt klart beredd att betala det.

Malliga barn

Albin tränar just nu dagarna i ända på att resa sig och stå själv utan stöd. Varje gång han lyckas med det lyser hela han av stolthet och lycka. Livia skrev för första gången sitt namn helt själv idag och när den bedriften möttes av hurrarop och kramar blev hon förstås också så där härligt mallig. Nästa gång jag får till en riktigt bra chokladmousse eller en snygg fickparkering tror jag att jag ska försöka mig på lite av den där malligheten. Får se om den möts av lika stor entusiasm som barnens!

Böckernas fantastiska värld

Livia läser för en ganska ny liten Albin.

Så länge jag kan minnas har jag älskat att läsa. Det finns inte mycket som är skönare än att krypa upp i ett soffhörn med en filt, en kopp te och en riktigt bra bok. Att för en stund få glömma bort sin inte alltid så spännande vardag och i stället få leva någon annans liv. Den här kärleken till böcker vill jag gärna förmedla till mina barn och jag tror att det har lyckats ganska bra redan. Livia har ända sen hon blev stor nog att hålla i något haft en bok i handen. Nu kan man ofta höra henne sitta och "läsa" för sig själv eller för sina gosedjur. Albin har precis börjat uppskatta att sitta och titta i en bok och inte bara bita och tugga på den. Det finns så otroligt mycket barnböcker och många som är helt underbara. Det går ju inte att prata om barnböcker utan att nämna Astrid Lindgrens, men eftersom de fått ett helt eget inlägg ("Att leva i Astrid Lindgrens värld") gör jag inte det här. I stället berättar jag om några andra av mina favoriter, böckerna om Bu och Bä av Lena och Olof Landström. De coola fårens ansiktsuttryck och klockrena kommentarer är obetalbara. Olof har även gjort bilderna till Barbro Lindgrens Benny-böcker, som också är helsköna för att använda ett av Bennys uttryck. Men jag lämnar er nu med ett utdrag ur Pettsons skapares mycket fantasifulla "Var är min syster?" och går ut i vårsolen tillsammans med "Taxi" av Alexandra Pascalidou.

"Om vi är bland molnen
kan vi flyga, säger hon.
För om man inte gör det faller man,
och faller man så dör man,
men vi kan inte dö,
för först ska vi bli gamla,
så därför kan vi flyga
om vi är bland molnen."
(Sven Nordqvist)

Jag tycker om min kropp

Tänk vilken underbar kärlek till oss själva vi föds med! När Albin får se sig själv i spegeln lyser hela hans lilla ansikte upp och han böjer sig genast fram för att ge sig själv en stor blöt puss. Idag dansade Livia runt och sjöng: "Jag tycker om mitt huvud. Jag tycker om min kropp." och på treåringars självklara sätt springer hon glatt omkring utan en tråd på kroppen. Men nånstans på vägen får den där tron och kärleken sina törnar och när vi blir tonåringar är det inte längre självklart att vi tycker lika mycket om oss själva. Som mamma känner jag att en av de viktigaste saker jag kan ge mina barn är en stark tro på sig själva. Jag önskar att de ska kunna älska sig själva lika mycket när de är femton, tjugo och trettio som de gör nu. Själv känner jag mig faktiskt helt nöjd med mina i det närmaste obefintliga bröst, min slappa mammamage och mitt lagom skarpa huvud.

Kommentarer

Amatörbloggare som jag är, hade jag visst stängt av möjligheten av kommentera utan inloggning. Det var inte alls min mening. Jag tar gärna emot era kommentarer, ifall det nu finns nån därute i cybervärlden som läser min blogg. Felet är åtgärdat, så nu är det fritt fram för kommentarer!

Det som göms i snö kommer fram i tö

Efter de senaste dagarnas solsken har nästan all snö på baksidan töat bort. Det som gömts där var två leksaksspadar, en rosa sandsil, några sandformar, en gåbil och alla hundratals eklöv, som vi inte krattade upp i höstas. Jag hade hoppats att de på något mirakulöst sätt skulle ha försvunnit under vintern, men det stämmer visst att de är omöjliga att bli av med. Det enda sättet är väl helt enkelt att kratta upp dem. Det är det här som är baksidan av att bo omgiven av gamla sparbanksekar.