onsdag 28 oktober 2009
Syskonkärlek eller syskonsvartsjuka
Min man tycker inte att jag ger en fullständigt nyanserad bild av relationen mellan våra barn. Att jag bara skriver om det som är positivt trots att det emellanåt är ganska mycket som snarare är negativt. Jag läste nyligen en artikel av en barnpsykolog som skrev att så länge syskon någon gång kommer överens behöver man inte oroa sig för deras relation och det har jag tagit fasta på. Jag väljer att minnas de fina stunderna när barnen skrattar och har roligt tillsammans och stunderna då de skriker, knuffas och slåss - de väljer jag att glömma bort.
Etiketter:
Mammaliv,
Personligt,
Småbarnsliv
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Bra strategi! De stunder de har riktigt roligt är definitivt viktigare att minnas och lyfta fram. Dessutom kan det vara bra att ha ett syskon att öva brottning med ibland!
Det låter bra så det ska jag ta fasta på, fast vissa dagar känns de faktiskt som att de inte är sams överhuvudtaget.
Kram.
Det har du rätt i. Som tur är så har är det drygt 4 år mellan mina, så än så längre förekommer inga större slagsmål.
Lilla O: Japp, det gäller att fokusera på det positiva!
Hemmabloggaren: Visst finns det såna dagar, men de har vi väl glömt bort?!
Mia: Vänta bara ;)
skön inställning!
Skicka en kommentar