Varje gång jag träffar en nyfödd liten människa minns jag precis hur det var när Livia och Albin var alldeles nya. Den där första omtumlande och utmattande, men ändå helt underbara tiden. Jag minns hur jag var liksom i ett lyckorus i en lite overklig, men samtidigt väldigt påtaglig verklighet. Hur alla känslor var så otroligt intensiva och bubblade precis under ytan. Glädje, lycka, ängslan och oro samsades inuti mig, men framför allt en massa kärlek och en otroligt stark beskyddarinstinkt att göra allt för det där nya lilla livet. Det där lilla miraklet.
En ny liten Livia...
...och en liten Albin.
5 kommentarer:
Jag känner också igen det där. Allt på samma gång. Vilka söta små pluttar :)
Vilka godingar!
Ja den där känslan är underbar om än skrämmande!
Elin: Kul att du hittat hit! Välkommen!
Jess: Visst är den!
Vad fina de är! Oj vad jag längtar tills min egna tittar ut. Det är 14 år sedan Mimmi var så där liten
Angie: Jag förstår att du längtar!
Skicka en kommentar