Bloggnörd

Sen jag började blogga har mina något kantiga, men ack så kära vänner, böckerna, blivit helt försummade. De har fått stå alldeles övergivna i bokhyllan med enda uppgift att samla damm. Så för att slippa ändra beskrivningen om mig själv från boknörd till bloggnörd hoppar jag över eftermiddagens bloggrunda och tar i stället med mig en ny bekantskap ut på altanen - Berlinerpopplarna av Anne B. Ragde...

Andhämtning

Sen jag började med yoga har jag lärt mig att njuta av att andas. Trots att andningen är en förutsättning för att leva försummas den ofta, men att bara vara här och nu och att andas är otroligt rogivande. Min yogatid på tisdagkvällar är helig. Då finns bara jag, min kropp och mina andetag. Då hämtar jag energi och tömmer hjärnan på allt som annars snurrar runt därinne. All fokus och all koncentration ligger på den muskel i kroppen som för tillfället arbetar och på att andas. Just då finns inget utrymme för att fundera över Livias matsäck till Knytte eller över om Albin behöver några nya bodies och en vårjacka. Just då är jag bara jag. När jag sen promenerar hem efter klassen kan jag åter fylla på hjärnan med alla dessa tankar och funderingar och åter bli en småbarnsmamma, men en lite mer harmonisk och energifull sådan.

Somliga dagar

Somliga dagar
går allt så lätt.
Solen skiner
och talen blir rätt.

Spelar man kula
vinner man bums.
Rasten är rolig
och maten är mums.

Andra dagar
går allt på sne.
Försöka med något
är ingen idé.

Man glömmer och tappar,
blir sist och sämst.
Man ramlar på gården och slår sig hemskt.

Av Britt G. Hallqvist

Efter ännu en natt med alldeles för lite sömn började den här dagen som en av de där andra dagarna, men nu har jag fått mitt kaffe och solstrålarna har lyckats ta sig igenom molntäcket, så kanske kan den utveckla sig till en somlig dag ändå. Om inte, så finns alltid hopp om en somlig dag imorgon!

Storasyster och lillebror: Pannkakorna

Storasyster och lillebror sitter på golvet och bläddrar i böcker. Mamma knäcker ägg och vispar pannkakssmet. Storasyster och lillebror läser fortfarande. Mamma häller i den första pannkakan i stekpannan. Storasyster går och hämtar sitt finaste pärlarmband och sätter på sig. Storasyster börjar illskrika. Armbandet har gått sönder och pärlorna ligger spridda över hela köksgolvet. Mamma plockar upp lillebror innan han hinner få fatt i någon pärla samtidigt som hon tröstar storasyster och vänder på en pannkaka. Mamma plockar upp alla pärlorna från golvet och lovar storasyster att de ska laga det efter middagen. Mamma sätter ner lillebror på golvet och vänder på ännu en pannkaka. Storasyster skriker: "Mamma, lillebror åt en pärla!" Mamma avlägsnar pärlan från lillebrors mun och vänder på nästa pannkaka. Storasyster ropar: "Titta, lillebror står!" Lillebror illskriker. Lillebror har ramlat. Mamma tar upp och tröstar lillebror och vänder på en pannkaka. Storasyster och lillebror sitter vid matbordet. Lillebror har ett stort leende i sitt grötkladdiga ansikte. Storasyster har munnen full med pannkaka. Storasyster och lillebror mår bra nu.

Kaffepaus

Jag har aldrig varit någon stor kaffedrickare, men på senare år har jag lärt mig att uppskatta en god kopp. Det kan ha börjat när Livia var liten och jag slog mig ner med en kopp kaffe när hon sov sin eftermiddagslur. Kaffet blev en viktig del i denna lilla stund av tystnad och stillhet. Nu ser jag fram emot det där eftermiddagskaffet lika mycket oavsett om jag intar det på jobbet eller hemma. Vissa dagar ser jag fram emot det lite extra. Idag är en sån dag.

Stora och små upplevelser

Att uppleva saker tillsammans med sina barn får en att vidga sina vyer. Barnen uppskattar ofta inte det som man som vuxen tror att de ska uppskatta mest. Idag var vi på Skansen och visst tyckte Livia att det var roligt att titta på djuren, men bara i ungefär en halv minut. Sen konstaterade hon: "Nu har jag sett björnen/älgen/sälen. Kan vi gå vidare till nästa?" För henne var resan dit ett minst lika stort äventyr - att fascineras av vinddraget i tunnelbanan eller få bli lite blöt av Djurgårdsfärjans svallvågor. Sockervadden och turen på den vackra karusellhästen skapade de största leendena, inte småbjörnarna som tampades eller vildsvinen som rusade ut till sin mat. Men det som orsakade allra störst uppståndelelse var den pyttelilla rödsvarta skalbaggen hon fick syn på i gräset precis utanför Skansens ingång. Då inser man som mamma att det är det lilla här i livet som ger de stora upplevelserna.

Mitt smultronställe

Idag låter jag bilderna tala sitt eget tydliga språk (mer om smultronstället en annan gång)...

Sandlådehäng

Den här veckan har Albin gjort sina första bekantskaper med sand. Det mest häpnadsväckande med detta möte var att han inte stoppade den i munnen, i alla fall inte så ofta! Han stod och hängde vid sandlådekanten, lite som en cool kille hänger vid baren och tog sig då och då en näve nötter, jag menar sand. I stället för ett ölglas hade han en orange sandform bredvid sig och i stället för en snygg 18-åring hade han sällskap av mamma. Syrran i lådan serverade tyvärr inte välkylda drinkar, men däremot avancerade sandtårtor, och det kändes faktiskt helt ok. Jag var nöjd med att bara få hänga med barnen, för innan man vet ordet av får man väl inte hänga med dem alls, vare sig i sandlådan eller i baren.

Framtidsplaner

Idag när vi sitter på en solig bänk i lekparken och äter päron säger Livia till mig: "När jag blir stor ska jag jobba med att sätta ihop bilar." Mamma tänker: "Hmm, undrar om det är en karriär att satsa på med tanke på krisen i den svenska bilindustrin." Livia fortsätter: "När de har gått sönder ska jag hjälpa dem. Leksaksbilar, menar jag." Mamma tänker: "Leksaksbilmekaniker!? Det känns ju som ett klimatsmart framtidsyrke!"

Den stora avvänjningen

Just nu pågår här hemma operation nappavvänjning. Det har pågått stenhårda förhandlingar:

Livia: -Om inte jag får ha nappen på vilan går jag inte till dagis.

Mamma: -Men vill du inte vara som en stor fyraåring utan napp?

Livia: -Nej, jag vill vara en vanlig tvååring. De har ju napp.

Vissa mutor har förekommit och en och annan tår har fällts. Inte minst mamma har gråtit en skvätt eftersom det här ju är ännu en av de där milstolparna. Men på det stora hela har insatsen hittills utfallit väl. I helgen lämnas napparna hos kattungarna på Skansen och i utbyte får lilla L välja en present i leksaksaffären. Det känns skönt att lillebror själv vande sig av med nappen redan vid fyra månaders ålder. Eller förresten hur funkar fingeravvänjning? De kan väl inte lämnas hos kattungarna?

Kärleken till ett par fötter

Jag älskar dessa fötter, kan inte se mig mätt på de perfekta små underverken eller få nog av att röra vid dem. Det finns inget ljuvligare än att följa varje kontur av foten med mitt pekfinger. Att smeka varje liten tå, från den knubbiga stortån med sin runda fettknopp på undersidan ända till den pyttelilla lilltån med sin mininagel. Fortsätta längs varje litet veck av den babylena trampdynan, som ännu inte har gått ett steg på denna jord för att slutligen nå den spetsiga lilla hälen och där placera en öm moderspuss.

Onsdagens toppar och floppar

Toppar
1. Livias insomning utan napp och utan tårar.
2. Albins snoriga pussar.
3. Spontanfniss och dansshow på hemväg från dagis.

Floppar
1. Albins snoriga näsa.
2. Det gråkalla vädret.
3. Tröttheten (en förkyld A och en napplös L var inget bra recept för ostörd nattsömn).

Nytt perspektiv

Idag, när jag sitter här och knappar in mitt inlägg, har jag fått nytt perspektiv på tillvaron eller i alla fall ny utsikt. Om man nu kan kalla en vitmålad vägg för utsikt. Igårkväll flyttade vi skrivbordet till det nymålade arbetsrummet/gästrummet och min tidigare vy över trädgården ersattes alltså av denna vita vägg. Apropå perspektiv, så tog vi oss nyligen igenom filmversionen av Mobergs Utvandrar-serie. Det finns inte mycket i mitt liv som går att jämföra med det liv de levde. Inget beslut jag tagit har varit så livsavgörande som det Karl-Oskar tog när han beslutade sig för att sprätta upp familjens enda oxe för att sonen skulle överleva en snöstorm de oväntat hamnat i. Även när deras tillvaro blev drägligare var det ju inte precis som att de kunde koppla av med en latte på stan eller unna sig en veckas semester på Kanarieöarna. Det är lite sånt perspektiv man behöver ibland för att uppskatta sin egen tillvaro.

Nätpirater

Här hemma har vi inga pirater på nätet. Däremot en liten ängel...

En månad

Idag har det gått precis en månad sen jag satt här framför datorn och knåpade ihop mitt allra första inlägg. Då kände jag mig fortfarande lite osäker på om bloggande verkligen var nåt för mig och om jag skulle kunna hitta på saker att skriva om. Det har faktiskt inte alls varit något problem. Tvärtom känns det som att ju mer jag skrivit desto mer nya ämnen har poppat upp. Förmodligen har 99% av inläggen hittills handlat om barnen, men det var väl knappast oväntat. Det är bara att inse att de just nu är och förmodligen för lång tid framöver kommer att vara min största inspirationskälla. Och det är ingen dålig källa till inspiration!

Tack till er som läser och kommenterar min blogg! Som jag skrev i mitt första inlägg gör jag det här för mitt eget nöjes skull, men självklart är det jättekul om det finns någon som vill följa med mig på denna resa, som jag tror har en bit kvar till sitt mål.