måndag 21 september 2009
Inte utan min mamma - jo, förresten!
Livia har ända fram tills nyligen varit ganska blyg inför andra vuxna och har därför inte velat var själv hemma hos kompisar för att leka. Tidigare försök har slutat med att de i stället kommit hem till oss då Livia inte velat stanna kvar så fort hon fått syn på pappor eller äldre syskon. Igår gjorde vi ett nytt försök hemma hos bästa kompisen S. När vi kom dit ville Livia att jag skulle följa med in en stund. Väl inne blev jag bjuden på fika och inbegripen i samtal med föräldrarna. Efter en stund kommer Livia och viskar i mitt öra: "Mamma, ska inte du gå snart?". När jag sen kom för att säga hejdå till henne, hade hon inte ens tid att ge mig en kram. Trots det kändes det helt ok att lämna min lilla tjej där på sin första alldeles egna kompisträff.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ett stort och häftigt steg när man är liten, att vara själv för en stund...
Åh, så spännande, hon börjar bli STOR :-) Och jag förstår att du först njuter av sensommaren, det skulle jag gjort om vi haft någon, istället är det hösten ajg njuter av, jakt och alla mörka mysiga pyssel och myskvällar, och själva julen är jag inte så värst förtjust i, utan det är resan/förberedelserna fram till jul jag älskar, lite konstig är jag kanske *ler* Kram!
Då börjar man bli stor när man vill vara själv med sina kompisar. Kram
Ett stort steg i en liten människas liv!
Så gulligt att hon sa så, så härligt att hon börjar bli mer självständig :)
Ha en härlig kväll!
Tack för alla fina kommentarer! Visst känns det som min lilla tjej börjar bli stor!
Visst är det härligt när man känner att det släpper den där blygheten. Har själv en blyg tjej hemma men låter man dem ta det i sin egen takt så brukar det lösa sig.
Kram.
Hemmabloggaren: Precis, man måste låta dem få ta det i sin egen takt, så att de själva känner sig redo. Och visst känns det härligt när de gör det!
Skicka en kommentar