En resa till barndomen

Idag kom clownen Manne till Rönninge. Livia och jag var förstås på plats för att beskåda denna legend inom barnunderhållning. Det kändes konstigt att tillsammans med min dotter gå och titta på denne Manne som jag själv såg på TV som liten. Manne hade blivit äldre på de nästan trettio år som gått sen jag såg honom sist, men han åt fortfarande banan, cyklade och gjorde kullerbyttor, så han var sig trots allt lik, och han verkade gå hem även hos 2000-talets barn.

Oanvändbara ord

Ibland kan det svenska språket kännas otillräckligt. Det finns helt enkelt inte ord för att beskriva allt man vill. Då kan man ju verkligen fundera över varför det samtidigt finns ord som är oanvändbara. Häromdagen frågade Livia mig: "Varför finns det ord som man inte får säga?", och det hade jag inget bra svar på.

Grevinnor och tvåbarnsmammor

Efter att ha sett "The Duchess" känner jag mig tacksam för att jag inte är grevinna i 1700-talets England. Min egen roll som heltidsarbetande fru och tvåbarnsmamma i en Stockholmsförort på 2000-talet känns betydligt mer tilltalande trots dess ibland gråbetonade vardag. Friheten i att kunna styra över mitt eget liv, min ekonomi och mina barns uppfostran uppväger helt klart de eventuellt glamorösa inslag som fanns i en dåtida adelskvinnas liv. Inte minst kontrasten i vår klädsel vittnar om den utveckling som skett av kvinnorollen. Den tanken får mina Converse, jeans och min för dagen rutiga topp att framstå som betydligt mer glamorösa än en grevinnas korsetter, djupa urringningar och frasande klänningar.

Äktenskap och barn

Livia: Mamma, kan tjejer gifta sig med tjejer?
Mamma: Ja, det kan dom.
Livia: Då vill jag gifta mig med S (bästa tjejkompisen på dagis).

Kort paus.

Livia: Kan två tjejer få barn?
Mamma: Nej, då måste det vara en tjej och en kille.
Livia: Då vill jag gifta mig med pappa eller lillebror i stället.

Synkade barn

De senaste veckorna har det varit lite si och så med sömnen hos de små i familjen, vilket resulterat i att inte heller familjens större medlemmar sovit så bra. Under en typisk natt har Liva vaknat ett antal gånger mellan kl. 22 och 03 och sen har Albin tagit över operation väckning från ca kl. 05. Men så plötsligt i natt hördes inte ett ljud från vare sig Livias rum eller från Albins spjälsäng. Mamma vaknade kl. 07:00 - av att mobilens väckarklocka gick igång, efter nästan nio timmars ostörd nattsömn. Det är sannerligen värt att notera i en småbarnsmammas liv.

Iskall ilska och kokhet glädje

Med vår lilla fyraåring är det antingen upp eller ner, svart eller vitt. Det finns liksom inget mellanting, ingen gråskala. När hon är glad fullkomligt sprudlar hon av lycka och älskar hela världen och när hon är arg är hon som ett litet åskmoln och ingenting är bra. När hon befinner sig i det senare tillståndet säger hon själv: "Jag är arg som en isbit." och motsatsen till det måste väl vara glad som en spisplatta, eller?

Dagen efter imorgon

Livia: Ska jag gå till dagis imorgon?
Mamma: Nej, inte imorgon.
Livia: I eftermorgon?
Mamma: Ja, älskling det ska du.

Två mannar och en tjej

Albin och pappa har byggt en koja under ena bordet på altanen och krupit in i den. Livia som sitter vid det andra bordet och ritar med mamma utbrister: "Hörni mannar, snart kommer jag också till er!"

En läraktig storasyster

Albin har kommit på att han kan ställa sig upp i sin stol och gör därför det mellan var och varannan tugga under måltiderna. Självklart vill Livia inte vara sämre utan ställer sig upp i stolen hon också. När mamma och pappa protesterar invänder hon: "Lillebror lär ju mig."

Fredagsmys

Familjen är samlad igen och det firar vi med lite god mat och många goda skratt...

På en annan plats

Samtidigt, som jag sitter här framför datorn och ensam njuter av en latte, kanske det i en trädgård någonstans i skärgården går en liten flicka och drar sin lillebror i en gammal och mycket välanvänd skrinda. Kanske barnens pappa har lagt sig tillrätta i en hängmatta mellan två äppelträd för att få sig lite välbehövlig vila. Kanske den lilla flickan nu lämnar sin bror bredvid ett jordgubbsland och fortsätter fram till sin pappa i hängmattan. Kanske flickan försöker klättra upp till sin pappa och kanske den lille kvarlämnade brodern då börjar skrika. Kanske pappan just nu inser att det inte blev någon vila - den här gången heller. Kanske jag ska gå och fylla på min latte...

...och resultatet

Nu känner jag mig bättre rustad och redo att ta emot höststormarna!

Bullmamma

Ingen och kanske allra minst mina föräldrar hade nog kunnat tro att jag skulle bli en bullmamma när jag blev stor. Men faktiskt tycker jag att det är både roligt och avkopplande att baka och jag finner en märklig tillfredsställelse i att ha frysen fylld med hembakat. För att själva bakupplevelsen ska bli optimal vill jag helst ha huset för mig själv och slippa barn som spiller mjöl över hela köksgolvet och sen blir gnälliga och otåliga när mamma ska städa upp och samtidigt försöka baka klart. Så medan familjen är på landet och suger ut det sista av sommaren förbereder jag inför hösten genom att fylla på, den för tillfället tomt gapande, frysen. Tanken på att få krypa ner i soffan och avnjuta en kopp te och en skiva hemlagat fruktbröd får mig nästan att längta efter de där mörka kulna höstkvällarna.

Nånstans mellan sommar och höst

Dagen började i höst då termometern visade på 12,2 grader. Den förbyttes sen till sommar när solen strålade och lunchen intogs på en terrass vid kanalen. Lagom till kvällens yogaklass infann sig höstkänslorna igen trots värmen den framkallade. Under den ljumma promenaden genom stan fylldes luften av sorlet från uteserveringarna och en aning av sommaren. Men efter tågresan till förorten återvände hösten med sin kyla och sitt ofrånkomliga mörker.

Den stora avvänjningen del 2

Jag måste tyvärr meddela att resultatet av den stora avvänjningen inte blev helt igenom lyckat. Efter flera bakslag - ett stängt lillskansen och hjärtskärande skrik nätterna igenom, blev resultatet att nappen behölls, men endast nattetid. Detta fungerade mycket bra ända tills vi glömde att ta med nappen vid ett besök på sommarstället. Efter godismutor gick vår nappanvändare med på att sova utan och efter upprepade mutor och belöningar var hon i princip avvänjd. Förra veckan togs så det slutliga steget i avvänjningsprocessen - napparna slängdes i nappbrunnen och det helt utan tårar! Vi är så stolta över vår numera nappfria lilla tjej.