Ofarliga avgaser?

I morse saknade Livia en av badleksakerna i badrummet och undrade: "Den kanske har åkt ner i avgasröret." Senare på dagen pratade hon om ett annat avgasrör när hon sa: "Jag måste släppa ut lite avgaser." I båda fallen verkade det i själva verket röra sig om mer ofarliga avgaser än de som passerar genom bilarnas avgasrör.

Ur en tvåårings perspektiv

Foto: Albin Ulltin

När man bara är två år och dryga metern hög, ser man livet lite från nedan.

Ännu ett resminne

När dagarna är som mörkast och sommaren som mest avlägsen, känns det härligt att kunna plocka fram minnena från en härligt solig dag i bergen. Vi körde på slingrande serpentinvägar tills vi kom till en liten by där vita små hus klamrade sig fast på bergväggarna. Där hittade vi en lucka för vår hyrbil och promenerade länge genom de smala gränderna tills vi till slut hittade en restaurang med en bedårande utsikt från en högt belägen terrass. Något förvånade blev vi när vi precis nedanför fick syn på vår bil. Men efter att ha avnjutit ett stort antal spanska delikatesser var vi glada att bara ha en kort väg tillbaka.

Pappa och bebis

Just nu leks det väldigt mycket roll-lekar här hemma. Albin spelar rollen som pappa och Livia är bebis. Detta leder till en hel del intressanta uttalanden, som "Bebis, kan du hjälpa pappa å sätta på jackan?" Albin blir också mycket irriterad om mamma eller pappa under leken råkar kalla honom Albin. "Jag är pappa", insisterar han då. Ibland får mamma och pappa vara med och får då rollerna som "torasyster" och "torebror".

Varför?

Albins lilla huvud måste för tillfället vara proppfullt med funderingar. Han fullkomligt bombarderar mamma och pappa med frågor. Några av alla dem som dryftats bara idag är...

Varför kommer tomten på vintern?

Varför blir det kallt på vintern?
Varför står polisbilen där?

Är det här en parkeringsplats? Varför är det en parkeringsplats här?

Mamma Rosa

Mamma, som oftast bär jeans och svart får inte så ofta komplimanger för sin klädsel av Livia, som kallas Fröken Rosa-Lila på dagis och helst alltid bär klänning. Men när mamma sätter på sig en knallrosa kofta, säger Livia: "Vad fin du är, mamma." Till och med Albin reagerar och undrar: "Varför är du så fin idag?" Mamma har ingen särskild anledning, mer än att möjligen lysa upp lite i det kompakta vintermörkret.

Josef och Maria

Igår var det dags att besätta rollerna i årets julspel. På Albins dagis frågade fröken om det fanns någon som ville vara Josef. Albin, som ju heter Albin Josef, svarade förstås: "Jag ÄR Josef." och därför blir det i år en ganska liten Josef. Samtidigt på Livias dagis, valde hon rollen som Maria. De stolta föräldrarna ser förstås med spänning fram emot de båda föreställningarna.

Pappas dag

Redan i fredags fick pappa en present av Livia. En duk, som hon själv sytt och mycket omsorgsfullt slagit in på dagis. Trots det ville Livia ge pappa ännu en present på farsdag, så mamma och hon hade inhandlat en DVD-film. På morgonen plockade Livia fram papper, tejp och snören och började slå in den. När Albin såg det ville han förstås också slå in en present till pappa. Mamma försökte febrilt komma på något han kunde slå in, men då kom Albin själv på en lysande idé. Han sprang och hämtade en av sina bilar, som han ville ge bort till pappa. Pappa blev förstås väldigt glad för båda presenterna och för det fina kortet som Livia skrivit alldeles själv.

Familjen snö

Följande konversation utspelade sig vid frukostbordet i morse.

Albin, som tittar ut genom fönstret: "Nu är det bara lite snö kvar."
Pappa: "Ja, inte är det mycket."
Albin: "Neej, lite! Mammasnön är borta och pappasnön är borta. Bara bebissnön är kvar."

En lördag på IKEA

En lördag på IKEA kan faktiskt vara riktigt mysig. I alla fall om man har sällskap av en liten tjej, som verkligen uppskattar en lunch bestående av köttbullar och chokladmousse, som snabbt väljer ut ett påslakanset till sig själv och ett till lillebror och som blir supernöjd när hon hittar precis en sån låda som hon behöver till sina docksaker. Då kan man faktiskt lyckas pricka av allt som står på listan och inte få med sig särskilt mycket annat hem. Lillebror och pappa var nog lika nöjda med att få stanna hemma. Albin var visserligen lite besviken över att han inte fick följa med till "ell-affären", men blev glad när han fick åka "kottkärra" med pappa.

Albin och fröken

Vid lunchen på dagis säger Albin till sin dagisfröken: "Du får komma hem till mig och äta middag." Det tycker fröken låter trevligt och undrar vad han ska bjuda på då. "Blodpudding", svarar Albin. Inget dåligt erbjudande minsann!

Spöken, finns dom?

Albin funderar funderar just nu mycket på spöken och monster och huruvida de finns eller inte. Varje kväll innan han ska somna måste mamma eller pappa övertyga honom om att det inte finns några "pöken" eller monster. Först när alla tvivel är borta kan han äntligen somna sött i sin säng.

Sorglig nostalgi

"Fånga ballonger" är ett spel jag minns att jag tyckte om att spela när jag gick på dagis. Därför blev jag glad när jag hittade det i en second hand-affär och såg fram emot att spela det med mina egna barn. Livia tittade på brickorna och valde en som hon själv ville ha. Sen tittade hon på brickan med kaninerna och sa: "Den här brickan tycker jag inte nån ska ha för då blir jag så ledsen att jag nästan börjar gråta." Hon pekade på den vita kaninen som tagit den röda kaninens ballong och sa: "Han är säkert jättenöjd, men han är ju jättedum." Inte kunde jag ana att spelet skulle väcka så starka känslor! Men när vi väl pratat igenom det så uppskattades spelet trots allt och även Albin hängde med.

En hjälpande... hjälm

Livia ropar: "Jag behöver din hjälp, pappa!" Lillebror vill förstås ställa upp för storasyster och undrar genast: "Behöver du min hjälm?"

En stark vilja

Att Albin har en egen vilja börjar visa sig allt tydligare. Då hans sätt att uttrycka den ännu inte är så nyanserat, resulterar detta i att han slänger sig på golvet och sparkar och skriker. Det kan vara att han inte vill gå hem från leklandet, att han vill ha glass eller något annat som för stunden känns livsviktigt för honom. Har vi bara fått med oss den ena halskragen hem från dagis, vill han givetvis ha just den andra och är sur ända tills vi kommer till dagis och kan byta till den rätta. Till och med när han ligger i vagnen nerbäddad bakom en filt för att sova middag, opponerar han sig mot pappas val av väg: "Nej, inte det hållet!"