Lillebrorlycka

Lycka är att få vara tillsammans med storasyster!

Vad gör man inte för att få godis på en tisdag?

När Livia kryper ner bredvid mig i sängen i morse meddelar hon att hon känner sig lite förkyld. Mamma som inte tycker hon låter det minsta snorig blir lite misstänksam. Efter en liten stund tillägger hon: "Mamma, får man godis när man är förkyld?" Mamma svarar att det får man inte om man inte är förkyld på en lördag förstås. Då tillfrisknar lilla Livia genast och tycker att dagis är ett mycket bättre alternativ än att stanna hemma och vara sjuk.

En hård säng och en kärleksförklaring

Livia var mycket nöjd med besöket hos mormor och morfar. Hon berättade glatt att de ätit både pizza, glass och godis. Det enda som inte var riktigt till belåtenhet var sängen, som hon meddelade var lite hård. Enligt mormor hade hon dock sovit gott hela natten under bilden på mamma, som liten. Livia själv berättade: "Jag tittade på bilden och då tänkte jag att jag älskar dig." Det är precis vad mamma behöver höra efter ett dygn utan sin lilla tjej.

Nyfödingar

Varje gång jag träffar en nyfödd liten människa minns jag precis hur det var när Livia och Albin var alldeles nya. Den där första omtumlande och utmattande, men ändå helt underbara tiden. Jag minns hur jag var liksom i ett lyckorus i en lite overklig, men samtidigt väldigt påtaglig verklighet. Hur alla känslor var så otroligt intensiva och bubblade precis under ytan. Glädje, lycka, ängslan och oro samsades inuti mig, men framför allt en massa kärlek och en otroligt stark beskyddarinstinkt att göra allt för det där nya lilla livet. Det där lilla miraklet.

En ny liten Livia...

...och en liten Albin.

Bara ett telefonsamtal bort

Livia ska sova över hos mormor och morfar och är mycket förväntansfull. Det sista hon säger innan vi skiljs åt är: "Om du saknar mig, mamma, kan du ringa!"

Det här med mannar

Livia frågar pappa: "Hur gör man egentligen för att hitta mannar?" Det är ju sannerligen ingen lätt fråga att svara på. Lika bra att börja tänka på det i tid!

Livia gästbloggar (med hjälp av pappa)

Albin älskar att leka med bilar och han älskar ost och tomater. Albin har fått nya småbilar. Livia älskar att leka. Det var längesen jag klättrade i träd.

Nu är Livia, pappa och Albin hemma. Albin älskar Viggoboken. Albin gillar att vara vid tidningarna och titta bakom braskaminen. Han älskar bananer.

Albin har bytt rum. Nu får Livia vara i Albins säng. Vi brukar ha mycket bus och skoj i sängen.

Vi bor på ... Väg. Vi brukar göra mycket bus och skoj här hemma.

Släktträff på landet

Det senaste dygnet har jag tillbringat tillsammans med två mormödrar, fem mammor, sju kusiner, fem sysslingar, sex syrror, två brorsor, fyra mostrar, fem döttrar, tre söner, fem systerdöttrar, två systersöner och fem barnbarn. Alla dessa var förstås inte mina egna, men när två generationer kvinnor och deras barn träffades fanns dessa släktband representerade. Då den yngre generationens barn var mellan fem år och en månad gamla blev umgänget något upphackat och nattsömnen för de flesta störd av olika omgångar barnskrik, men trots det njöt vi av både sol, trevliga samtal, god mat och dryck och inte minst många glada skratt under de kvällstimmar då alla barn sov samtidigt.

På ålderns höst?

Igår pratade jag och Livia om vilka årstider vi tycker bäst om. Hon svarade utan tvekan att hon gillar sommaren och vintern mest. På sommaren kan man plocka snäckor och åka till landet och leka med kusinerna och på vintern kan man bygga snögubbar och sitta inne och titta på film. När jag påminde henne om att hon dessutom fyller år på sommaren och att julen är på vintern var ju valet än mer självklart. För egen del känner jag mig inte längre lika säker på vilken årstid som jag föredrar. De mellanårstider, som ett barn inte uppskattar har jag själv börjat tycka allt bättre om. De där första ljumma vårdagarna när allt börjar grönska och ljuset återvänder är ju fantastiska, och det är även dessa vackra höstdagar. Kanske är det ett tecken på att man börjar bli gammal att man ser tjusningen med höst och vår. Hur som helst gillar jag det kravlösa, lite mysiga med hösten där man kan se varje fin dag som en bonus i stället för att se varje dålig dag som en besvikelse.

Vemod i regn

Ikväll passerades ännu en milstolpe i Albins liv då hans säng flyttades från mammas och pappas sovrum till ett alldeles eget rum. Mamma känner sig just nu lika tom som sovrummet ser ut. Som alltid vid dessa tillfällen samsas en mängd känslor inombords. Ikväll är vemod och nostalgi de som framträder tydligast och de passar väl ihop med regnet som faller efter en av de sista skälvande sensommarhelgerna.

En helt vanlig dag i september

Nu när hösten anlänt finns det en hel del trädgårdssysslor att ta hand om...

...skörda säsongens sista smultron...

... och förstås provsmaka lite också!

"Bäst att skynda vidare..."

"... här finns gräs att klippas."

"Äntligen kan man pusta ut."

Sådan mor sådan son

Som förälder är det nog naturligt att man söker efter likheter mellan sig själv och sina barn. Hos Livia har både jag själv och andra svårt att hitta dem. Det ger mig därför en viss tillfredsställelse att höra att Albin är en kopia av mig själv som liten. Min mamma säger att när hon tittar på Albin ser hon mig när jag var i samma ålder och detta trots att vi inte har samma färger. Förutom utseendet har han dessutom ärvt lite mer udda saker från sin mor. Liksom jag ratade han nappen och tog i stället, inte tummen, utan ring-och långfinger. Så fort han är trött eller ledsen åker dessa fingrar in i munnen och han snuttar febrilt på dem som tröst. Albins rumphasande krypteknik var även den nedärvd från mamma liksom hans dragningskraft på myggor, vilket medför att han nu i sommartider, precis som sin mamma, har pannan full av myggbett.

Oslo tur och retur

Efter en dag omgiven av kostymklädda män på såväl flygplan som i mötesrum finns det inget bättre än att få krypa upp i soffhörnet och läsa godnattsagor i sällskap av endast två små pyjamasklädda barn.

Önskningar

Livia känner sig allt som oftast frustrerad över att lillebror är för liten för att leka med henne. Denna frustration tar sig olika uttryck. Ibland är de handgripliga och ibland mer filosofiska, som idag när hon sa: "Jag önskar att det var så i världen att bebisar var stora redan när de kom ut ur magen." Och när hon ändå var igång med önskningar, la hon till: "Och så önskar jag att bin och sånt inte fanns."

Heltidsmamma på deltid

Det har gått tre månader sen jag sist satt här hemma med min kaffekopp en vanlig tisdag. Albin har blivit lite större sen sist och trädgården iklätt sig sensommarskrud. Trots det känns allt väldigt bekant.... morgonrutinen, dagislämning, promenaden förbi hästhagen, lek i trädgården, lunch och en sakta dans kind mot kind innan Albin somnade i sin vagn. Jag tror inte det blir några problem med att vänja sig vid det här livet igen.