Vad är väl en förkylning?

Jag har nyligen börjat följa Vimmelmammans blogg. När jag läser den påminns jag om hur skört livet är, hur snabbt allt man tar för givet plötsligt kan tas ifrån en. Jag lever så skyddat i min lilla bubbla av verkligheten. Härinne finns inga verkliga problem, att klaga på en förkylning känns bara futtigt. Jag känner en oerhörd tacksamhet för att jag och min familj får vara friska. Det är så lätt att tro att inget kan drabba oss, men allt kan förändras på ett ögonblick. När som helst kan nåt sticka hål på vår skyddande bubbla. Det är viktigt att påminna sig själv om det ibland, så att man kan uppskatta varje fnissigt 3-årsskratt och varje blöt bebispuss, som livet ger, och inte hänga upp sig på de små jobbigheterna, som en febrig förkylningsnatt. Vad är väl det när allt kommer omkring?

Med smak av barndomen

Idag har jag lagat chili con carne. Det är en maträtt som väcker barndomsminnen till liv. Jag minns att pappa brukade laga den. Pannkakor och hemgjord pizza med salami och champinjoner var några andra av hans paradnummer. Mamma lagade ängamat, en mild len soppa som jag tyckte mycket om, och fattiga riddare, vilket jag alltid såg fram emot när vi skulle få, men det var nog snarare till mellis än till middag. Hon gjorde förstås mycket annat gott också, som fisk med äggsås och mustiga grytor. Det enda jag inte tyckte om var när hon kryddade med färsk persilja. Alla dessa rätter åt jag inte på flera år sen jag flyttat hemifrån och jag lagade dem definitivt inte själv, men nu lagar jag dem alla till mina egna barn. Jag kryddar till och med med färsk persilja, som jag nu har lärt mig tycka om.

Baciller, baciller och åter baciller

Det känns som vi har haft vår beskärda del av sjukdomar den här vintern. Att själv vara sjuk kan vara jobbigt nog, men ännu värre är att se sina barn sjuka. Just nu är Albin febrig och genomförkyld. Hans lilla näsa är alldeles igentäppt och han snörvlar och har svårt att sova. Var det verkligen så här illa när vi var små eller är det värre baciller nu för tiden?

Någon att prata med

Den här helgen har mina svärföräldrar varit här på besök. När de hade åkt frågade Livia mig: "Har farmor och farfar någon att prata med hemma?" Jag svarade att de ju har varandra. Men det verkade hon inte nöjd med utan undrade: "Men nåt barn eller en kissekatt?" Det har de inte, men efter en helg med barnbarnen kan nog tystnaden kännas ganska tilltalande. I alla fall en liten stund...

Storasyster och lillebror: Fingerfärgerna

Storasyster säger: "Jag vill måla med fingerfärg." Mamma säger: "Vilken bra idé!" Mamma plockar fram bordsunderlägg, fingerfärger och papper och klär på lillebror plastkläder och storasyster en oöm tröja. Storasyster målar en teckning. Lillebror äter på pappret. Storasyster målar en till teckning. Lillebror äter på bordsunderlägget. Storasyster målar ännu en teckning. Lillebror äter av färgen. Storasyster kladdar in hela händerna med fingerfärg. Mamma torkar av lillebror. Lillebror skriker. Storasyster går och tvättar händerna. Mamma torkar av bordet, stolarna, badrummet, sig själv och storasyster. Lillebror äter en banan. Storasyster beundrar sina konstverk. Storasyster och lillebror mår bra nu.

Ett år klokare

Idag blir jag ett år äldre, men jag ser det hellre som att jag blir ett år klokare och har samlat på mig ytterligare ett år med livserfarenhet. Det känns liksom mer positivt på det sättet. Å andra sidan är jag ju faktiskt inte såå gammal, fortfarande är jag faktiskt närmare 30 än 40 - så det så!

För er som är nyfikna på vad det var i asken kan jag berätta att det inte var våren, som gömde sig där, men däremot ett vackert armband.

Tuggummi och bröst

Att definiera vad det innebär att bli vuxen är inte det lättaste, men jag tycker att Livia summerade det ganska bra idag när hon sa till mig: ”När jag blir stor kommer jag också få så där stora bröst och få tugga tuggummi så ofta jag vill.”

Ett soligt hörn av världen

Idag när Albin sov sin förmiddagslur tog jag med mig min tekopp och satte mig ute på altanen. Jag slöt ögonen och kände min vinterbleka hud suga åt sig de värmande solstrålarna. Allt som hördes var småfåglarnas pigga kvittrande och en hackspetts ihärdiga hackande. När jag satt där var det så lätt att bortse från att det var minusgrader i morse när vi gick till dagis och att ett täcke av snö fortfarande breder ut sig över gräsmattan. I stället bara njöt jag av våren, just då och just där i mitt skyddade lilla hörn av världen.

Livslång kärlek

Nästan varje dag när vi sitter och äter mellis går ett äldre par förbi på sin dagliga promenad, och varje gång går de på tio meters avstånd från varandra. Mannen går alltid först och strax bakom kommer kvinnan. Det får mig alltid att undra om det måste bli så när man levt ett helt liv tillsammans att man till slut inte längre har något att prata med varandra om och inte ens uppskattar varandras sällskap. Det vore väl hemskt om det är vad man har att se fram emot på ålderns höst när man tagit sig igenom de slitsamma småbarnsåren, åren med tonårsbarn och sen när barnen flytt boet, äntligen får tid för varandra igen. Visst finns det väl förhållanden där kärleken består livet ut?!

Kompisar

I morse när barnen och jag som vanligt låg samlade i dubbelsängen, vänder sig Livia plötsligt mot lillebror och säger med mycket allvarlig röst till honom: ”Nu är du och jag kompisar. Vi ska alltid vara kompisar, du och jag Albin.” Lillebror svarar med ett "aa-bah!" och det svaret verkar storasyster nöjd med.

Att leva i Astrid Lindgrens värld

Här hemma i vår villa i Rönninge har vi ständigt besök av olika Astrid Lindgren-figurer. I morse var Emil och Ida här på frukost och en stund senare kom Pippi, Lilla gubben och Herr Nilsson på besök. Madicken, Lisabet och Nils Karlsson Pyssling är också flitiga besökare. Nu är det ju förstås inte så att figurerna hoppar ut ur sidorna i våra böcker utan att vi har en treåring med väldigt livlig fantasi och en enorm inlevelseförmåga. Livia ikläder sig många gånger varje dag rollen som regissör och ger då genast sig själv huvudrollen genom att säga: ”Nu är jag Pippi/Madicken/Emil” och delar sen ut lämpliga roller till övriga ensemblen, d.v.s. mamma, pappa och lillebror, som gör utmärkta tolkningar av Tommy, Ida och Herr Nilsson. Idag skulle jag vara lille Gottfrid, en helt ny roll för mig. För er som inte kommer ihåg denne karaktär kan jag upplysa om att det är borgmästarens lille gosse i Emil. När man väl tilldelats en roll är det mycket viktigt att man går helt in i den och inte glömmer bort sina repliker eller vilka ens motspelare är. Skulle någon råka kalla Ida för Annika eller spela Alma när man i själva verket är Lina blir det genast högljudda protester från huvudrollsinnehavaren och tillika regissören. Men följer alla bara regissörens anvisningar ges fantastiska föreställnigar här i sagoböckernas värld!

Från soffpotatisar till discodivor

När man är småbarnsförälder får man inte så många möjligheter att släppa loss på dansgolvet. Om man inte skapar sitt eget dansgolv förstås. Ikväll satte vi på en gammal Melody Club-platta och skakade sen rumpa tillsammans hela familjen. Lillebror såg mest förskräckt ut, men storasyster däremot ägde dansgolvet. Eftersom mamma och pappa låg utmattade i en hög på golvet efter ungefär en och en halv låt var det ingen större konkurrens, men steget från soffpotatis till discodiva är ju trots allt ganska stort. Dessutom ser vi det som en framgång att inte en enda muskel sträcktes.

Våren i en liten ask

Vad var det jag sa? Våren har inte kommit. Men jag säger de orden helt utan tillfredsställelse i rösten. Det finns inget jag önskar mer just nu än att våren ska komma. Jag vill slippa blöt snö och smutsig slaskig sörja på trottoarerna. Jag vill slippa overaller, raggsockor och mössor. Jag vill slippa frusna fötter och snoriga näsor. Tänk om man kunde få våren inslagen i en fin liten ask med gröna snören om. När man lyfte på locket skulle man känna huden värmas upp av de första solstrålarna och doften av torr asfalt skulle slå emot en. Om det fanns en sån ask, då skulle den stå överst på min önskelista.

Soffpotatisar

Igår klagade min man över att han hade ont i ryggen för att han hade sträckt sig. När jag frågade vad han gjort svarade han att han hade rest sig för häftigt ur soffan. Det är vid såna tillfällen man påminns om att man inte längre är någon smärt och smidig 20-åring. Kanske dags att leta fram de där joggingskorna ändå.

Vårtäcken

När de första snödropparna och krokusarna sticker upp sina nyvakna små huvuden i rabatterna bland kvarglömda höstlöv och snörester vet man att våren snart är här. Ett annat säkert vårtecken är när söndagsflanerarna plötsligt byter ut sina otympliga vinterjackor och klumpiga kängor mot löparkläder av mer eller mindre modernt snitt och försöker se oberörda ut när de flåsande passerar utanför vårt matrumsfönster. Själv låter jag mig inte dras med i denna yra utan sitter lugnt kvar och äter upp min blåbärsbulle. I stället avvaktar jag tills jag vaknar alldeles svettig mitt i natten och inser att det är dags att byta ut de stora, tjocka duntäckena. Då vet jag att våren har kommit och då, men inte förr, kan jag kanske också överväga att snöra på mig mina joggingskor.

Min stora lilla tjej

Idag har min lilla tjej för första gången haft en kompis här för att leka. Det känns som ännu en milstolpe i hennes utveckling och som ännu ett steg mot självständighet. Varje sånt steg möter jag med blandade känslor. Samtidigt som jag gläds med henne känner jag ett visst vemod över att ännu ett kapitel avslutats och aldrig kommer igen. Min lilla tjej håller på att bli stor.

Att blogga eller inte blogga...

Ni kanske undrar varför jag bestämt mig för att börja blogga. Jag är faktiskt inte riktigt säker själv, men det är något jag länge har funderat på. Man kan ju undra varför människor överhuvudtaget bloggar. Är det för sin egen skull, för att man vill lufta sina åsikter eller kanske bara för att man vill sätta ett avtryck och synas lite? För mig handlar det nog mest om att jag tycker själva skrivandet är roligt. Fast det klart om nu folk tyckte om att läsa min blogg och jag blev en svensk Wife in the North och så småningom fick den utgiven i bokform skulle jag inte tacka nej till det. Därför gör jag nu ett försök och då kan bloggande åtminstone inte bli en sak jag ångrar att jag aldrig gjorde.