Albins nye vän

Idag har Albin varit alldeles som uppslukad av bekantskapen med en ny vän. Flera gånger har han gått iväg på egen hand för att utveckla denna bekantskap. När jag gått för att se att allt står rätt till har han suttit och bara observerat sin nye vän. Det är ingen helt ny bekantskap, men på senare tid har han inte visat denne vän så stort intresse, förrän idag alltså. Han har blivit irriterad om jag försökt komma emellan honom och vännen och har helst inte velat släppa honom med blicken. En och annan puss har också utdelats och det har inte mött några protester. De innerliga känslorna verkar tvärtom besvarade och som mamma hoppas jag det är en vänskap som kommer bestå livet ut.

Apropå tonårstrots

Ett annat tillfälle när Livia känns som en tonåring är när hon tittar på mig som om jag inte förstår nånting och säger: "Mamma, vad är det med dig?" Det är väl bara att inse att det kommer vara många fler tillfällen när man som mamma är hopplöst ute.

England eller Ängby

Ända sen vi var i England i somras har Livia fascinerats av tanken på att det finns olika språk. Hon frågar ofta efter vad saker heter på engelska och spelas det en engelsk låt på radion vill hon att mamma eller pappa ska tala om vad den handlar om. Häromdagen frågade hon mig om mormor och morfar pratar engelska. Jag svarade att de kan engelska, men att de ju pratar svenska som vi. "Men de bor ju i England", insisterade Livia. Mormor och morfar bor inte i England, men väl i Ängby. Inte helt konstigt att Livia blandat ihop begreppen alltså!

En välkomstdans

Om man har tur så kan man när man kommer hem till oss föräras med en välkomstdans av vår alldeles egen lille danskung...

Sagostund

När syskonrivaliteten och avundsjukan är som värst känns det skönt att som mamma ibland få uppleva dessa ögonblick av syskonkärlek.

Tonårstrots - redan?!

Ibland undrar jag om Livia är fyra eller fjorton. Häromdagen vid lunchen frågade Livia pappa vad en massa olika ord heter på engelska. Mamma, som efter fyra år i England ändå måste anses som familjens engelska-expert, ville gärna lägga sig i denna diskussion. Livia vänder sig då mot mamma och säger som en kaxig tonåring: "Har jag sagt att du ska säga nåt?"

Fredagspub med småbarnsföräldrar

För några veckor sen firade jag tio år på mitt jobb. Då var vi ett gäng singlar och fredagspubarna var början till en krogrunda på stan. Nu är pubarna mer sällsynta och slutar redan vid 19-tiden för att vi ska hinna hem och natta våra småbarn, vilket jag precis gjort.

Kökssaker eller leksaker

Att köpa pedagogiska leksaker till en ettåring känns totalt bortkastat när det finns en hel värld av riktiga saker att utforska. Dessa saker kan ju dessutom med hjälp av lite fantasi bli precis vad man själv vill. Ett köksskåp är en riktig skattkista för en nyfiken liten kille...

Ett par makrillburkar och en gammal mjölkförpackning har ju oändliga användningsområden och kan sysselsätta en liten herre en lång stund...

...och om man mitt i leken skulle bli lite trött är det bara att slå sig ner på första bästa kartong med krossade tomater. Den fungerar nämligen utmärkt som stol.

Även en fyraårig prinsessa hittar skatter och vill delta i leken. Alla är således nöjda och mamma kan laga middag i lugn och ro.

Den bästa sortens värk?

Jag tror att jag får revidera det där jag en gång skrev om att träningsvärk är den bästa sortens värk. Efter gårdagens yogapass har jag ont i varenda liten muskel, även såna jag inte ens visste att jag hade. När man som jag bara yogar en gång i veckan hinner träningsvärken bara precis försvinna innan det är dags för nästa omgång. Och skönt är det inte!

En mjuk bilkille

Albin leker oftast med bilar trots att han har mer eller mindre fri tillgång till ett stort antal dockor. Idag passade han dock på att köra en docka i dockvagnen när storasyster var på dagis. Lite senare kom lilla bebis-kusinen på besök och låg och sprattlade på en filt på golvet. Albin tittade mycket intresserat på den lilla krabaten och så fort moster och kusin åkt hem gick han och hämtade dockan från vagnen och la henne på filten där bebisen legat. Han såg också till att hon fick nappen ordentligt i munnen. Även hårda bilkillar kan tydligen visa en mjuk omhändertagande sida. Det tycker mamma bådar gott för framtiden.

Inte utan min mamma - jo, förresten!

Livia har ända fram tills nyligen varit ganska blyg inför andra vuxna och har därför inte velat var själv hemma hos kompisar för att leka. Tidigare försök har slutat med att de i stället kommit hem till oss då Livia inte velat stanna kvar så fort hon fått syn på pappor eller äldre syskon. Igår gjorde vi ett nytt försök hemma hos bästa kompisen S. När vi kom dit ville Livia att jag skulle följa med in en stund. Väl inne blev jag bjuden på fika och inbegripen i samtal med föräldrarna. Efter en stund kommer Livia och viskar i mitt öra: "Mamma, ska inte du gå snart?". När jag sen kom för att säga hejdå till henne, hade hon inte ens tid att ge mig en kram. Trots det kändes det helt ok att lämna min lilla tjej där på sin första alldeles egna kompisträff.

Inomhusmys

Efter de senaste veckornas solsken känns det riktigt mysigt att få tillbringa en grå och regnig förmiddag inomhus i sällskap med en hög duplo, en skål pärlor och två små kreatörer...

Höstbaciller

Det jag tycker sämst om med hösten är alla sjukdomar som kommer som ett brev på posten några veckor efter att alla återvänt till dagis efter sommaren. I veckan drog Livia hem säsongens första förkylning, som nu drabbat Albin. Mamma lider med sin lille älskling, som snörvlar och snorar, men ändå helst vill snutta på fingrarna för att kunna somna.

En ny höstlook

Idag föll de blonda lockarna och ersattes av en något mörkare och varmare höstnyans. Resultatet fick godkänt av Livia som sa: "Åh, vad du är fin mamma! Du ser ut som en annan mamma." Nu återstår bara att se om det stämmer att blondiner har roligare. I så fall har jag en tråkigare höst att se fram emot.

Fredagkväll

Ett glas vitt vin, som Livia snarare tyckte var grönt, har nu intagits tillsammans med en räkgryta, barnen har nattats och smågodiset står redo inför en kväll i soffan tillsammans med maken, Idol och Skavlan. En alldeles vanlig hösthelg i en småbarnsmammas liv har precis inletts.

Hundsocial

Under gårdagens middag pratar mamma och pappa om att vara social. Livia lyssnar och frågar: ”Vad är social?” Mamma försöker förklara att det är när man tycker om att träffa människor och prata med dem. Livia säger: ”Jag är social med hundar.”

Öppna landskap

Idag har vi flyttat till nytt kontor, vilket innebär att jag inte längre har eget rum utan delar rum med 14 killar. Det låter kanske som en dröm för många, men jag vet inte om jag håller med Lundell när han sjunger: "Jag trivs bäst i öppna landskap." Jag känner mig inte helt säker på att min själ kommer att få ro här.

Lillebrorlycka

Lycka är att få vara tillsammans med storasyster!

Vad gör man inte för att få godis på en tisdag?

När Livia kryper ner bredvid mig i sängen i morse meddelar hon att hon känner sig lite förkyld. Mamma som inte tycker hon låter det minsta snorig blir lite misstänksam. Efter en liten stund tillägger hon: "Mamma, får man godis när man är förkyld?" Mamma svarar att det får man inte om man inte är förkyld på en lördag förstås. Då tillfrisknar lilla Livia genast och tycker att dagis är ett mycket bättre alternativ än att stanna hemma och vara sjuk.

En hård säng och en kärleksförklaring

Livia var mycket nöjd med besöket hos mormor och morfar. Hon berättade glatt att de ätit både pizza, glass och godis. Det enda som inte var riktigt till belåtenhet var sängen, som hon meddelade var lite hård. Enligt mormor hade hon dock sovit gott hela natten under bilden på mamma, som liten. Livia själv berättade: "Jag tittade på bilden och då tänkte jag att jag älskar dig." Det är precis vad mamma behöver höra efter ett dygn utan sin lilla tjej.

Nyfödingar

Varje gång jag träffar en nyfödd liten människa minns jag precis hur det var när Livia och Albin var alldeles nya. Den där första omtumlande och utmattande, men ändå helt underbara tiden. Jag minns hur jag var liksom i ett lyckorus i en lite overklig, men samtidigt väldigt påtaglig verklighet. Hur alla känslor var så otroligt intensiva och bubblade precis under ytan. Glädje, lycka, ängslan och oro samsades inuti mig, men framför allt en massa kärlek och en otroligt stark beskyddarinstinkt att göra allt för det där nya lilla livet. Det där lilla miraklet.

En ny liten Livia...

...och en liten Albin.

Bara ett telefonsamtal bort

Livia ska sova över hos mormor och morfar och är mycket förväntansfull. Det sista hon säger innan vi skiljs åt är: "Om du saknar mig, mamma, kan du ringa!"

Det här med mannar

Livia frågar pappa: "Hur gör man egentligen för att hitta mannar?" Det är ju sannerligen ingen lätt fråga att svara på. Lika bra att börja tänka på det i tid!

Livia gästbloggar (med hjälp av pappa)

Albin älskar att leka med bilar och han älskar ost och tomater. Albin har fått nya småbilar. Livia älskar att leka. Det var längesen jag klättrade i träd.

Nu är Livia, pappa och Albin hemma. Albin älskar Viggoboken. Albin gillar att vara vid tidningarna och titta bakom braskaminen. Han älskar bananer.

Albin har bytt rum. Nu får Livia vara i Albins säng. Vi brukar ha mycket bus och skoj i sängen.

Vi bor på ... Väg. Vi brukar göra mycket bus och skoj här hemma.

Släktträff på landet

Det senaste dygnet har jag tillbringat tillsammans med två mormödrar, fem mammor, sju kusiner, fem sysslingar, sex syrror, två brorsor, fyra mostrar, fem döttrar, tre söner, fem systerdöttrar, två systersöner och fem barnbarn. Alla dessa var förstås inte mina egna, men när två generationer kvinnor och deras barn träffades fanns dessa släktband representerade. Då den yngre generationens barn var mellan fem år och en månad gamla blev umgänget något upphackat och nattsömnen för de flesta störd av olika omgångar barnskrik, men trots det njöt vi av både sol, trevliga samtal, god mat och dryck och inte minst många glada skratt under de kvällstimmar då alla barn sov samtidigt.

På ålderns höst?

Igår pratade jag och Livia om vilka årstider vi tycker bäst om. Hon svarade utan tvekan att hon gillar sommaren och vintern mest. På sommaren kan man plocka snäckor och åka till landet och leka med kusinerna och på vintern kan man bygga snögubbar och sitta inne och titta på film. När jag påminde henne om att hon dessutom fyller år på sommaren och att julen är på vintern var ju valet än mer självklart. För egen del känner jag mig inte längre lika säker på vilken årstid som jag föredrar. De mellanårstider, som ett barn inte uppskattar har jag själv börjat tycka allt bättre om. De där första ljumma vårdagarna när allt börjar grönska och ljuset återvänder är ju fantastiska, och det är även dessa vackra höstdagar. Kanske är det ett tecken på att man börjar bli gammal att man ser tjusningen med höst och vår. Hur som helst gillar jag det kravlösa, lite mysiga med hösten där man kan se varje fin dag som en bonus i stället för att se varje dålig dag som en besvikelse.

Vemod i regn

Ikväll passerades ännu en milstolpe i Albins liv då hans säng flyttades från mammas och pappas sovrum till ett alldeles eget rum. Mamma känner sig just nu lika tom som sovrummet ser ut. Som alltid vid dessa tillfällen samsas en mängd känslor inombords. Ikväll är vemod och nostalgi de som framträder tydligast och de passar väl ihop med regnet som faller efter en av de sista skälvande sensommarhelgerna.

En helt vanlig dag i september

Nu när hösten anlänt finns det en hel del trädgårdssysslor att ta hand om...

...skörda säsongens sista smultron...

... och förstås provsmaka lite också!

"Bäst att skynda vidare..."

"... här finns gräs att klippas."

"Äntligen kan man pusta ut."

Sådan mor sådan son

Som förälder är det nog naturligt att man söker efter likheter mellan sig själv och sina barn. Hos Livia har både jag själv och andra svårt att hitta dem. Det ger mig därför en viss tillfredsställelse att höra att Albin är en kopia av mig själv som liten. Min mamma säger att när hon tittar på Albin ser hon mig när jag var i samma ålder och detta trots att vi inte har samma färger. Förutom utseendet har han dessutom ärvt lite mer udda saker från sin mor. Liksom jag ratade han nappen och tog i stället, inte tummen, utan ring-och långfinger. Så fort han är trött eller ledsen åker dessa fingrar in i munnen och han snuttar febrilt på dem som tröst. Albins rumphasande krypteknik var även den nedärvd från mamma liksom hans dragningskraft på myggor, vilket medför att han nu i sommartider, precis som sin mamma, har pannan full av myggbett.

Oslo tur och retur

Efter en dag omgiven av kostymklädda män på såväl flygplan som i mötesrum finns det inget bättre än att få krypa upp i soffhörnet och läsa godnattsagor i sällskap av endast två små pyjamasklädda barn.

Önskningar

Livia känner sig allt som oftast frustrerad över att lillebror är för liten för att leka med henne. Denna frustration tar sig olika uttryck. Ibland är de handgripliga och ibland mer filosofiska, som idag när hon sa: "Jag önskar att det var så i världen att bebisar var stora redan när de kom ut ur magen." Och när hon ändå var igång med önskningar, la hon till: "Och så önskar jag att bin och sånt inte fanns."

Heltidsmamma på deltid

Det har gått tre månader sen jag sist satt här hemma med min kaffekopp en vanlig tisdag. Albin har blivit lite större sen sist och trädgården iklätt sig sensommarskrud. Trots det känns allt väldigt bekant.... morgonrutinen, dagislämning, promenaden förbi hästhagen, lek i trädgården, lunch och en sakta dans kind mot kind innan Albin somnade i sin vagn. Jag tror inte det blir några problem med att vänja sig vid det här livet igen.