Till Mormor

När jag såg filmen om Benjamin Button berördes jag väldigt starkt av slutscenerna när Benjamin åter blev ett spädbarn och helt beroende av andra. Hur han förlorade förmågan att gå, tala och äta själv. Jag har, när jag sett min mormor åldras, återkommit till de scenerna och insett att bli gammal faktiskt är som att bli barn på nytt. Med den skillnaden att man inte har livet framför sig. När man nått dit och dessutom blivit allvarligt sjuk finns det inget hopp om framtiden och livet tar till sist slut. Det känns som en befrielse när smärtan är över, men ändå är det med sorg i hjärtat beskedet om slutet mottas.

Du har haft ett långt och rikt liv och fått se såväl barn, barnbarn som barnbarnsbarn komma till världen. Jag tog mina första steg mellan dig och morfar. Denna händelse minns jag inte, men jag minns när du gjorde varm choklad, som du serverade i dina fina blå koppar, till frukost och att du alltid fyllt på godisskålen när vi kom på besök så att vi hittade godsaker när vi förväntansfullt lyfte på locket. Du hade alltid med presenter till oss barnbarn från dina resor och ville att vi skulle sitta på en extra kudde vid matbordet och låna ett par tofflor för att inte frysa om fötterna. Allt detta gjorde du av omtanke om oss. När jag bodde i England skickade du tidningsurklipp till mig och du blev alltid glad när jag ringde. Även när du på senare år ramlat och slagit dig alldeles blå var du positiv när jag kom och hälsade på och vi skrattade tillsammans. Jag minns dig för din kämpaglöd och för din kärlek till familjen. Nu har du fått frid, mormor och du har fått återförenas med morfar. För det är jag glad, men trots det faller tårar nu utför min kind.