onsdag 24 mars 2010
Draghjälp
Den två hundra meter långa promenaden hem från dagis brukar ta minst en halvtimme. Det finns många snödrivor, färgglada godispapper, gruskorn, stenar, pinnar, bajshögar och andra intressanta saker som noga måste undersökas av både storasyster och lillebror. Men när storasyster får ta med en kompis hem och lillebror accepterar att åka vagn tar den plötsligt bara fem minuter och det enda avbrottet blir ett kort stopp för några hopp i den allra största vattenpölen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ibland är den där vagnen inte så dum ändå... =)
Som när jag hade tvillingar på 2 år och storasyster på 4!
Då älskade jag vagnen! hehe
Känns igen. Kram
Tänk hur olika vi barn & vuxna är, de lever här o nu, tar tillvara på varenda njutning på vägen. Medan vi vuxna ofta tycker njutningen är när vi nått målet och missar kanske njutningen av resan dit:)
Fast alla hundbajsar kan jag nog vara utan i o för sig;))
Kram Milla
Maud: Jag förstår att vagnen var oumbärlig då!
mon amie: :)
milla: Så är det verkligen! Det är konstigt att man alltid är så målinriktad även när man varken har bråttom eller något egentligt mål.
Skicka en kommentar