London, baby

Imorgon åker vi till London. Sist vi var där friade min man. Jag undrar vad som händer den här gången. London, here I come!

Födelsedag

Idag blir lilleman en stor kille. Grattis min älskling!

Sommaren är kort... eller?

På väg till dagis sprang Livia glatt plaskande mellan pölarna och pekade plötsligt på diket där smörblommor och maskrosor blommade: "Kommer du ihåg när det var is där?" Det gör jag nästan inte. Trots att vintern känns så oändligt lång och mörk när man är mitt inne i den, så glömmer man den fort när ljuset kommer och allt grönskar. Även dagar, som denna, när regnet öser ner är jag glad att det (nästan) är sommar. Livia är dessutom som en liten solstråle i sitt rosa regnställ och glada humör och lyser upp denna gråa (sommar)dag.

En annan regnig sommardag, 2007.

Joggingskor på

Igår kväll snörde jag på mig mina joggingskor för första gången på... hmm, låt mig fundera - nästan två år! De användes nog senast någon gång innan Albin kommit och magen hunnit bli för stor, gravidmagen alltså! Hur som helst, det känns idag! Men träningsvärk måste väl ändå vara den bästa sortens värk?!

Nedräkning

Nu är det bara en vecka kvar av min tid som mamma på heltid. Jag minns hur det var när jag började jobba efter mammaledigheten med Livia. De första veckorna grät jag när jag gick hemifrån och jag grät när jag kom hem igen. Jag tyckte det var fruktansvärt att vara ifrån henne, men jag kände också en stor sorg över att den tid vi haft tillsammans nu var förbi och att vi aldrig mer skulle få vara tillsammans så mycket igen. Ibland önskar jag att jag skulle kunna stoppa tiden och få njuta lite mer av den här tiden, som trots att den är omtumlande, uttröttande och ibland jättejobbig, ändå är så fantastisk. Men förändring är ju en del av livet och visst skulle det bli ensidigt i längden utan den. Så i stället försöker jag ta tillvara varje ögonblick av glädje med barnen och njuta av dem lite extra mycket den här sista veckan. Jag tankar mig full med skratt, bus och pussar för att klara mig när jag sitter där på jobbet och känner mig tom utan dem. Och visst kommer jag njuta lite av att få stimuleras av något annat än barnen och att få föra ett samtal utan att bli avbruten, kanske kommer det till och med att handla om något annat än om barnen.

Sömmen och strömmen

Följande konversation utspelade sig under dagens mellis på altanen.
Livia: Den här strömmen kliar.
Mamma: Du menar sömmen?
Livia: Är strömmen den som kommer från lampan och sömmen den som sitter på strumpan?
Mamma: Precis!

På upptäcksfärd i nya världen del 2

Vår lille upptäckare är nu klar med sina utforskningar på marknivå och har tagit sig an nya utmaningar i form av bergsbestigning eller rättare sagt bordsbestigning. Vad ska man ha bord och stolar till om inte till att klättra upp på dem? Problemet är bara att han ännu inte lärt sig att ta sig ner lika smidigt. Att ta huvudet före brukar inte få så lyckat resultat, men skam den som ger sig. Övning ger färdighet är äventyrarens motto.


"Det här var ju inte så svårt."

"Jag klarade det!"

"Hmm, hur gör jag nu då?"

Lite ditt och datt

Mamma, som fått lite sovmorgon, får när hon kommer upp en uppdatering av Livia om vad som hänt under tiden: "Vi har pratat, jag och Albin." "Om vadå?", undrar mamma nyfiket. "Lite ditt och datt", svarar Livia.

Hand i hand

Idag när det äldre paret promenerade förbi utanför mitt fönster höll de inte det vanliga avståndet mellan varandra. Nej, tvärtom. De gick hand i hand. Det finns hopp om livslång kärlek!

Syskonkärlek del 2

Syskonkärlek kan ta sig många olika uttryck. Om man t.ex. sitter i bilen tillsammans med en lillebror som inte är helt nöjd kan man som storasyster komponera en liten sång till sin älskade lillebror. Texten kanske då går så här: "Du är så dum, Albin! Du skriker och är dum. Du dumma, Albin..." och framförs till melodin av en barnvisa med den allra finaste röst. Mamma och pappa kanske inte tycker om texten, men om man sen säger: "Jag hållde honoms hand" är man genast förlåten.

Ett litet ord

Tänk dig att du bara hade ett ord att kommunicera med. Visst skulle du känna dig begränsad! Tänk dig då i stället att du tidigare inte haft något ord i din vokabulär. Då blir möjligheterna genast obegränsade med detta enda lilla ord. Du kan nu helt plötsligt tala om när du vill ha något och lägger du dessutom till en tydlig gest med pekfingret får du allt du pekar på. För att uttrycka kärlek behövs inga ord, en blöt puss räcker bra och att du är missnöjd när du ger ifrån dig ett tjut kan ingen undgå att förstå även om syrran ibland försöker. Glädjen som hela din kropp uttrycker när du tycker något är roligt går inte heller den att ta miste på. Lägg därtill att du kan brumma som en bil och morra som ett lejon/en dammsugare/en moppe/... och ditt språk är fulländat. I alla fall om du är en liten kille på snart 1 år!



"Dä!"

Starke Albin

Kvällens huvudattraktion: Lillebror drar två gånger sin egen vikt i form av storasyster...

Virriga föräldrar

Idag när vi var på polisstationen för att fixa pass till Albin, kom det in en pappa för att anmäla familjens pass som försvunna. Han drog en lång historia om hur de flyttat och nu inte kunde hitta passen och så skulle de resa bort imorgon. Polismannen bakom luckan gäspade lite ointresserat och bad honom om personnumren. Dessa kunde han förstås inte, men han skrev ner någonting och sa att han var ungefär 80% säker. Själv kände jag mig riktigt välorganiserad där jag stod med min i förväg ifyllda blankett hela tio dagar före avresa.

Ärr och i:n

Livia, som just håller på att lära sig skriva alla bokstäver, protesterar när mamma påpekar att hon fått ett ärr på benet: "Det är inget R det är ett I!"

Skogsmulle och festmingel

Igår var en kontrasternas dag, på flera sätt. Den inleddes med Knytte-avslutning och korvgrillning i skogen. Då ville Livia knappt släppa mammas och pappas hand och satt i mammas knä en stor del av tiden trots att hennes bästa kompis satt precis bredvid och övriga deltagare var hennes andra dagiskompisar och deras familjer. Att hälsa på Mulle gick hon motvilligt med på för att få sitt diplom. Efter skogsutflykten var det dags att byta ut gummistövlar och keps mot kalasklänning och finskor. Skogsmiljön ersattes av en toppfräsch lägenhet i modern stadsmiljö då det på kvällen var dags för inflyttningsfest. Då var Livias tidigare blyghet som bortblåst. Hon gick utan problem och satte sig bredvid två för henne helt okända medelålders damer och berättade sitt livs historia. En av dem fick dessutom en inbjudan till hennes födelsedagskalas. Hon umgicks också mycket avslappnat med 25-åringarna och när hon ville ha hjälp att förse sig från dessertbuffén frågade hon oblygt en av värdinnorna. Mamma och pappa brydde hon sig knappt om på hela kvällen. En konstrasternas tjej alltså. Jag undrar om det betyder det att vår lilla tjej känner sig mer hemma i en fräsch våning än bland barr och mossa eller om hon helt enkelt är ovanligt mogen och trivs bättre i sällskap av vuxna än jämnåriga. Hur som helst, tack C och J för en supertrevlig kväll!

Med barn ombord

Jag har hört att bilresor med barn lätt kan förvandlas till mardrömsresor. Dessa mardrömsresor brukar dock bli bestående minnen och framkalla många goda skratt under familjemiddagarna många år senare. Själva har vi varit förskonade från både åksjukor och bilvägrare. Visst har det hänt att vi gråtit oss igenom en bilresa på grund av en glömd napp eller att vi fastnat i en stillastående bilkö med en mycket hungrig bebis och varje sträcka med ett barn i bilen tar förstås betydligt längre tid eftersom man ideligen måste stanna för blöjbyte/amning/toalettbesök/matintag/kaffeintag, men på det stora hela har vi varit befriade från mardrömsresor. Idag skulle jag göra min första lite längre resa, ensam med barnen, sen de båda flyttat till baksätet. Jag bävade lite för hur resan skulle förflyta, men försökte se det som ett tillfälle att skapa familjeminnen. Efter en oproblematisk installation i bilstolarna hördes endast nöjda röster där bakifrån. Livia satt och småpratade med sin docka och Albin somnade ganska omgående, så mamma kunde i lugn och ro gnola med i radiohitsen. När Martin Stenmarck tog i för full hals och sjöng "Jag kommer inte hem ikväll" avbröts plötsligt radioskvalet av en liten frågvis röst: "Kommer inte han hem ikväll? Varför då?" och ett och annat "Är vi framme snart?" förekom förstås, men ditresan var i stort sett problemfri. Under hemresan underhöll Livia Albin med mer eller mindre nya versioner av alla sina medhavda pixi-böcker och endast några små klagosånger hördes när trafiken tätnade och farten minskade den sista sträckan. Resultatet av resan var således en trevlig dag och en lycklig resa, men inga anekdoter att förgylla våra framtida familjemiddagar med.

Är jag ung, eller?

Min man blir tillfrågad att delta i ett projekt som ska kartlägga drivkraften hos unga akademiker. Han kopplar först inte vad hans roll i projektet ska vara, men inser sen att han faktiskt är en av de unga akademikerna. Tydligen anses man vara ung tills man fyllt 40. Då har även jag några år kvar som ung, i alla fall i akademikernas värld.

Kraftuttryck

Livia och pappa har en meningsskiljaktighet och när argumenten tagit slut använder sig Livia i stället av den värsta svordom hon kan komma på: "Som tusan!" Detta utspel sätter punkt för diskussionen då pappa får svårt att kontra.

Baka, baka liten kaka

"Baka verkar kul, men vad ska man välja - drömtårta, schackrutor, syltkakor...?"

"Muffins blir nog bra."

"Jag är säker på att jag såg mjölet här nånstans."

"Så där ja."

"Röra, röra, röra..."

"Är det klart snart?"

"Oj, det blev visst scones! Tur att pappa hjälpte till."

En somlig dag

Jag anade det redan i morse när Albins pigga stämma inte väckte mig förrän klockan 06:43. När jag drog upp rullgardinen och möttes av solens strålar som silade ner genom den skira grönskan och träffade sjöns spegelblanka yta förstärktes mina aningar. Alldeles nyss när jag rullade Albin till sömns till ackompanjemang av småfåglarnas glada kvitter och konstaterade att åtminstone delar av molngänget beslutat sig för att hänga nån annanstans försvann allt tvivel. Det här är helt klart en somlig dag.

En stilla undran

Hur kommer det sig att ett gäng tunga regnmoln alltid hänger ovanför min altan precis när jag vill ta en fika där i sällskap av endast solen, en sovande lilleman och en god bok?

Ordning och reda

Jag tycker om när det är ordning och reda. När var sak ligger på sin plats. När böckerna står i givakt i bokhyllan och när kryddburkarna är sorterade i bokstavsordning. Innan jag slog mig ner här vid datorn med min tekopp, gick jag en runda genom huset. Jag noterade kokböckerna som Albin rivit ut ur bokhyllan, resterna av ett dockkalas i vardagsrummet, pyjamasarna som låg slängda i badrummet, gröten som var utsmetad över köksbordet och alla bilar, bollar, böcker och klossar som låg utspridda över köksgolvet. Men konstigt nog kände jag ingen irritation över denna oreda. I stället tänkte jag på de små individer som orsakat den och de är inte bara bra på att sprida ut saker, de är också fantastiska på att sprida glädje och kärlek omkring sig. Och vad är väl ordning och reda jämfört med det? Ett välordnat hem kan jag ha när jag blir pensionär.

Packa mammas kappsäck

Inför morgonens utflykt till parken packades följande ner i vagnen...
- Regnskydd till vagnen (ifall det skulle börja regna från de mycket gråa molnen som täckte större delen av himlen)
- Solhatt och keps (ifall solen skulle tränga igenom de ovan nämnda molnen)
- Tumvantar och fingervantar (ifall solen inte skulle tränga igenom ovan nämnda moln)
- Majskrokar (ifall en viss liten kille skulle behöva mutas)
- Ett par sneakers i storlek 20 (ifall ovan nämnda kille skulle vilja gå en liten promenad och raggsockorna han var utrustad med för förmiddagsluren skulle behöva bytas ut)
- Näsdukar (till ovan nämnde killes snoriga näsa)
- Äppelklyftor (ifall en viss liten tjej eller en hungrig mamma skulle behöva mutas)

Som ni ser en nätt liten packning för turen till lekparken, 300 meter bort... En småbarnsmamma reser alltid lätt!

Gröna fingrar eller snarare avsaknaden därav

Tyvärr är det mer sant att säga att mina fingrar är lätt brunbrända än gröna. Krukväxter som överlever mer än ett par månader hemma hos oss är antingen utrustade med ovanligt tjocka blad eller väldigt anpassningsbara till föränderliga klimat. En veckas ymnigt regnande kan nämligen följas av flera veckors torka. Antagligen beror det på ett bristande intresse snarare än avsaknaden av gröna fingrar. Varje gång jag ställer fram nyinköpta växter i fönstret har jag de bästa avsikter och tänker att den här gången ska jag verkligen ta hand om dem. Men det är nog bara att inse att jag ser krukväxter som snygga prydnader på fönsterbrädorna och prioriterar helt enkelt ett samtal med barnen eller maken framför lite småprat med en svärmorstunga. Visserligen är svaren från familjens yngre medlemmar ofta rena nonsens men mina gröna bekantskaper får trots det lägre prioritet. Detsamma gäller min trädgård. Lyckligtvis har vi en i stort sett självgående naturtomt och får dessutom god hjälp av rådjuren med att hålla den välansad. Men några blommor vill jag ändå ska förgylla utesäsongen, så igår var det dax för det årliga besöket till Plantagen. Det inhandlades stjärnöga till blomsterlådorna på framsidan och till altanen blev det lavendel och dessutom satsade jag i år på lite kryddväxter. Jag tycker det skulle kännas så oerhört lyxigt att precis utanför köksdörren kunna plocka några basilikablad till tomatsalladen eller lite citronmeliss till sommartårtan. Nu återstår bara att se hur länge jag lyckas hålla dessa väldoftande skönheter vid liv. Men med lite god vilja och, som idag, hjälp med bevattning från ovan kanske det ska gå vägen den här gången.

På upptäcksfärd i nya världen

Idag lämnade Albin bordskanternas och fönsterbrädornas trygga värld och begav sig ut på upptäcksfärd i tomma intet. Till sin stora förvåning upptäckte han att han kunde gå. Stoltare kille fanns inte att skåda i hela Svealand för att inte säga hela Sverige. Rustad med denna insikt och en outsinlig energi och med sina nyvunna kunskaper i bagaget fortsatte strapatserna dagen lång. Vår modige lille upptäckare reste sig mödosamt upp, vinglade framåt över golvet och dunsade lite längre fram ner på rumpan. Denna procedur upprepades ett oräkneligt antal gånger tills vår hjälte bokstavligen stupade. Men imorgon fortsätter strapatserna helt säkert för upptäckarlustan hos denna utforskare är långt ifrån stillad.

Nu är sommaren (nästan) här

Solsken, picknick i parken, frysen laddad med GB-klassiker, ljusa kvällar och säsongens första rabarberpaj till efterrätt... Det kan bara betyda en sak - sommaren är (nästan) här!

(O)synkade syskon

Jag undrar om mina barn har utvecklat något slags rullande schema för att se till att det alltid är någon som ser till att de stackars föräldrarna inte får en enda hel natt med ostörd sömn. Hur kommer det sig annars att de alltid är så osynkade? När den ena bestämmer sig för att ta sovmorgon till 07.15, då vaknar den andra förstås varannan timme hela natten och yrar. Väljer den andra att sova hela natten i sin egen säng, ja då ligger den första och hostar hela natten. Imorse måste de ha kommit överens om att vi skulle upp i ottan och jag får medge att de var ovanligt synkade. Kl. 06.07 slog Albin upp sina bruna och stod i samma ögonblick och skakade galler. Kl. 06.08 tassade Livia in och kröp ner i dubbelsängen, men utan några som helst avsikter att sova. Det är inte riktigt den typen av synkning jag önskar mig.

Ödet eller slumpen

Jag vet inte om jag tror på ödet. Det känns så uppgivet att tänka att allt är förutbestämt och att man själv inte skulle styra över eller påverka sitt liv. Men ibland kan man faktiskt fundera över vad det är som gör att livet tar en mer eller mindre oväntad vändning. Var det bara en slump att jag och min man befann oss i samma folkhav på en Kent-konsert vid Stockholms universitet en augustikväll för snart sju år sedan? Hur stor var chansen att vi skulle hamna bredvid varandra den enda gången våra vägar korsades och att jag sen skulle hamna uppe i luften på hans axlar? Kanske var det ödet ändå... Om inte så hade i alla fall mitt liv varit helt annorlunda nu, utan det där mötet. Men det väljer jag helst att inte tänka på för jag skulle inte vilja byta bort det här livet med den här mannen och våra små mot nåt annat.

Kontroll över fjärrkontrollen

Albin har redan innan ett-årsdagen lärt sig vilka saker det är viktigt att ta kontroll över i ett hus. En av dem är förstås fjärrkontrollen, och det får inte vara vilken av dem som helst utan just den till digitalboxen. Det är ju med den man bestämmer vilken kanal som ska tittas på. Så fort han kommer in i vardagsrummet tar han sikte på fjärren och när han väl fått grepp om den släpper han den inte frivillligt. De andra dosorna skjuter han ner på golvet eller ger glatt bort till andra intressenter, men den lilla gråa, den är hans. Lyckas han dessutom byta kanal just under Bolibompa och få en omedelbar reaktion från syrran, ser han lite extra nöjd ut. Själva valet av kanal är ännu inte särskilt viktigt för honom, helst av allt ser han sin egen spegelbild i den svarta TV-rutan, men viljan att ta kontroll den finns redan.

Mamma-spontanitet

Nästan varje dag när jag går min promenad efter att ha lämnat Livia på dagis stöter jag på andra mammor som går och drar sina barnvagnar. Vissa av dem ser jag så ofta att jag till och med har börjat hälsa på dem. Men att göra mer än så verkar otänkbart för oss kyliga svenskar. Jag undrar vilken reaktion jag skulle få om jag testade lite av den där barnsliga spontaniteten, vilket egentligen inte alls är min grej, och bjöd hem någon av dem på en fika. Skulle de tycka att det var trevligt att få dela en kopp kaffe med en annan mamma eller skulle de bara tro att jag var ett freak?

En populär kille

Varje gång vi kommer till dagis för att hämta eller lämna Livia, blir Albin genast omsvärmad av hela tjejligan och hälften av killgänget. I morse blev det nästan slagsmål om sista platsen vid vagnen. Ett väldigt knuffande och gruffande och en massa "jag stod här först", "nej, jag stod här först" utbyttes innan en fröken ingrep för att undvika ytterligare handgemäng. När denna lilla incident väl var överstökad, kunde uppmärksamheten åter riktas mot huvudattraktionen, som var tillsynes oberörd av allt tumult. En kakafoni av "ååhande", "aahande" och "va söt han är" utbröt och alla ville komma åt att klappa de små händerna och gärna också placera en liten puss på kinden. Sen kom sopbilen och fokus hos alla beundrare skiftade på ett ögonblick. Men imorgon bitti står de där och trånar vid vagnen igen, om det inte finns någon annan attraktion som är än mer lockande förstås.

You CAN take the city out of the girl

Efter två år på landet (läs förorten) verkar vår lilla söderböna äntligen ha anpassat sig till det vilda livet här. När vi flyttade hit blev hon förstenad av rädsla så fort hon såg minsta lilla kryp. Idag när hon upptäckte ett myrbo i ena hörnet av sin sandlåda konstaterade hon bara: "Ojdå, det här var inte bra." och fortsatte sen bygga sin sandstad. Det verkar alltså som att man både kan ta flickan ur staden och staden ur flickan, i alla fall om hon bara var två år vid flytten.

Efter regn kommer solsken

Efter allt solsken kändes det nästan befriande att vakna till en mulen lite småregnig dag. En regnig dag känns mer kravlös än en med strålande sol. Då är det ok att bara stanna inne och kura och bygga kojor hela dagen. Antagligen är det lättare att tycka om en regnig dag när det varit den torraste, varmaste och soligaste april i mannaminne. Det är just kontrasterna som tilltalar. Det krävs en regnig dag för att uppskatta en solig och en kall och mörk vinter för att uppskatta en ljus och härlig vår där all grönska nu formligen exploderar efter de välbehövliga vattendropparna som fallit. Dessutom vet man ju att efter regn kommer solsken...

Sociala barn och asociala föräldrar

Eftersom bilens batteri fortfarande är lite nere fick vi ta ett annat transportmedel till dagens kulturevenemang, vilket förstås var av barnkaraktär, nämligen Stackars Pettson tältar. När vi satt oss tillrätta på pendeltåget, mittemot en ensam man i 50-årsåldern frågade Livia mig: "Ska du inte prata med honom?" Vad svarar man på det? Jag svarade att vi vuxna inte brukar prata med folk vi inte känner på tåget. "Men jag pratade ju med flickan, som jag inte kände", replikerade Livia. Flickan hon nyss träffade på perrongen hade hon både ett ingående samtal med och gav en kram efter ungefär fem minuters bekantskap. "Du kan väl i alla fall hälsa." insisterade hon. Mannen som nu började se något besvärad ut, slöt ögonen för att undvika ytterligare påtryckningar. Varför har vi vuxna egentligen så svårt att prata med varandra? För barn verkar det ju helt naturligt att prata med varenda människa de stöter på. Lika naturligt som det var för Livia att slå sig ner bredvid den äldre damen, som i lugn och ro satt och läste sin tidning på Karlaplans tunnelbanestation, trots att alla andra bänkar var lediga. Jag undrar när den där spontaniteten försvinner och vi anpassar oss till de sociala normer som gäller i samhället. Lite mer av barnens oblyga beteende skulle väl ändå vara ganska trevligt, i alla fall någon gång i bland...

För er som undrar över teatern, kan jag meddela att katten och gubben lockade både mor och dotter till skratt och till hemresan inhandlades en Bamse-tidning för att undvika konfrontationer med fler generade medpassagerare.

Bilstrul

Pappa och Livia ska åka och tvätta bilen och köpa glass, men när pappa vrider om startnyckeln säger bilen inte så mycket som host. Den är stendöd. Pappa går in och frågar mamma som hade bilen sist om hon märkte något konstigt med den då. Det gjorde jag inte, men det klart att jag börjar undra om jag kan ha gjort något galet som gör att bilen två dagar senare totalvägrar att starta. Efter överläggningar med en god granne visar det sig vara batteriet som laddat ur och mamma är med största sannolikhet helt oskyldig till detta. Det känns skönt. Livia är dock inte lika nöjd utan utbrister förtvivlat: "Jag älskar ju bilen." Jag kan inte låta bli att undra om det är glassuget som talar eller om Livia verkligen är så fäst vid vårt silvergråa transportmedel.


En mer lyckad biltur, sommaren 2006.

Lösningen på Hell hour

Mitt under förberedelserna av middagens citronkyckling hör jag plötsligt Niclas fråga mig om jag håller på med mental pepping. Jag undrar vad han menar och han svarar: "Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min..." Utan att tänka på det har jag tydligen nynnat på den melodin och är det nåt jag nynnar på nu för tiden så är det såklart en barnvisa. Men funkar det för att avvärja hell hour så varför inte.

En sång om elefanter

Igårkväll innan Livia skulle somna låg vi i hennes säng och komponerade sånger utifrån ett speciellt ord. Då hittade hon på den här sången om elefanter:

Elefanter är stora
dom kan man rida på
det är bra om man inte orkar gå

2-årsjubileum

Igår var det precis två år sen vi flyttade in i vårt hus. Jag minns hur stort det kändes när vi först kom hit och vilken lyx det var att få ett matrum, ett gästrum, ett arbetsrum, ett eget rum till Livia och inte minst en egen trädgård! Jag minns också hur ovant det kändes att ta tåget till Rönninge eller Salemsavfarten från E4:an. Faktiskt tog det ett bra tag innan det riktigt kändes som att komma hem när jag svängde in på grusvägen upp till huset. Men idag känns det helt självklart att det här är hemma - vårt lilla blågrå hus men den soliga altanen.


Första fikan på altanen, 30 april 2007.